2012-01-20 ? 20:28:18
Jag vill bara prata av mig. Det är allt.
Ja, vad ska man säga. Är på uselt humör. Känns som att varenda människa man bryr sig om vänder en ryggen, människor man faktiskt trodde brydde sig om en. Att det fanns ett litet utrymme någonstans där inuti.
Jag är trött. Nej, jag är ta mig fan olidligt trött på att stå själv och kämpa. Men vad fan ska jag annars göra? Vem ska jag gå till, vem ska man prata med när men egentligen bara vill hålla det för sig själv, men det går inte. Det fungerar inte så för mig. Nångång så måste det ut.
Så jag antar att du får lida nu bloggen, och möjligtvis ni som läser detta. Men jag bryr mig ärligt talat inte vem som ser och vem som inte ser. Det här gör jag för min egen skull, knappt det. Hade jag kunnat, så hade jag ta mig fan struntat i mitt liv också. Jag hade slutat tagit tag i saker för längesen, om jag bara inte hade gett mig fan på att det ska fungera på ett eller annat sätt från början.
Men när saker och ting inte vill gå som det är tänkt, eller om det kanske inte ens är menat att det ska finnas ett litet kryphål för såna som mig. Vad gör man då? Det är just precis DET jag undrar. Det jag alltid tänker på. Bringar inte alla med sig turen? Och när får man uppleva den här såkallade turen vissa människor har så gott om? För vissa bara händer det, hela tiden. Jag är inte avundsjuk. Jag känner mig snarare mer ovärd lyckan, som att det står ännu klarare att jag kan inte är en utav dem. Folk som har den där turen med sig jämt.
Vet inte ens varför jag skriver allt det här. För egentligen, hur hjälper det här mig ur den här jävla smeten jag fastnat i upp till halsgropen. Här sitter jag ju. Ord är, och kommer alltid att vara, bara ord.
Jag är trött. Nej, jag är ta mig fan olidligt trött på att stå själv och kämpa. Men vad fan ska jag annars göra? Vem ska jag gå till, vem ska man prata med när men egentligen bara vill hålla det för sig själv, men det går inte. Det fungerar inte så för mig. Nångång så måste det ut.
Så jag antar att du får lida nu bloggen, och möjligtvis ni som läser detta. Men jag bryr mig ärligt talat inte vem som ser och vem som inte ser. Det här gör jag för min egen skull, knappt det. Hade jag kunnat, så hade jag ta mig fan struntat i mitt liv också. Jag hade slutat tagit tag i saker för längesen, om jag bara inte hade gett mig fan på att det ska fungera på ett eller annat sätt från början.
Men när saker och ting inte vill gå som det är tänkt, eller om det kanske inte ens är menat att det ska finnas ett litet kryphål för såna som mig. Vad gör man då? Det är just precis DET jag undrar. Det jag alltid tänker på. Bringar inte alla med sig turen? Och när får man uppleva den här såkallade turen vissa människor har så gott om? För vissa bara händer det, hela tiden. Jag är inte avundsjuk. Jag känner mig snarare mer ovärd lyckan, som att det står ännu klarare att jag kan inte är en utav dem. Folk som har den där turen med sig jämt.
Vet inte ens varför jag skriver allt det här. För egentligen, hur hjälper det här mig ur den här jävla smeten jag fastnat i upp till halsgropen. Här sitter jag ju. Ord är, och kommer alltid att vara, bara ord.
Kommentarer
bulan
jag & alla dina vänner bryr sig om dig, tro ingenting annat!! tänk bara på vecka 9 så blir du på bra humör igen ska du se, eller varför inte på måndag när du får träffa braiga mig igen, he.he.he! du är alldeles för bra för att inte vara lycklig, du är bäst helt enkelt, okej nu måste jag sluta skriva. men du vet att det bara är att smsa/ringa! <3
Eleonora
Även om vi inte är dom närmsta vännera på jorden, så kommer jag aldrig att vända dig ryggen! Det lovar jag från botten av mitt hjärta !:-) <3
