http://typpalexandra.blogg.se

Det finns vissa dagar i mitt liv då allting känns så jäkla enkelt, jag vet precis vad jag vill och vad jag känner. Såklart, alla känner ju så ibland. Speciellt som tonåring, eller när man nästan kan klassas som vuxen. Precis på gränsen, när man nästan är en sån person som betalar sina egna räkningar och tvättar sin egen tvätt. Men inte riktigt är där än.

 

Ibland längtar jag efter att bli "vuxen". En typisk svensson, som kan ta riktigt ansvar och sköta sig helt på egen hand, som lämnar vodkan i garderoben och låter den stå där tills nångång ibland tills man känner för att unna sig något extra. För ibland känns det som att jag vuxit ifrån det där för längesen. Jag är inte längre en tonåring. I mitt huvud. Men kroppen orkar ju festa, den vill festa. Den vill göra galna saker och vill leva med lite söndagsångest ibland. Men inte i huvudet. Egentligen är jag en typisk mysa-i-soffan-med-en-kopp-te människa. Jag älskar känslan av lugn och ro.

 

I den värld jag lever i så dömer man människor, som om det vore helt normalt, och det är det. Alla dömer. Jag också. Men det är aldrig kul att bli stämplad, dömd, innan man ens fått förklara hur det egentligen ligger till. Att jag är den idag är inget som skett pga min omgivning, utan för att jag själv valt det. Jag är redo för att bli vuxen. Jag vill kunna ta ansvar och sköta mitt, helt på egen hand, och veta vad som är rätt och mindre rätt. Men eftersom vi har nötat fast i våra skallar att festa, droger och one-night-stand är vardag tills man fyller 25 så går inte riktigt det. Inte utan att det börjar snackas. Skit. Oändligt mycket skit.

 

Ingenting. Absolut ingenting har förändrats med hur jag är i personligheten, för jag kommer alltid vara densamma, det är jag som person som tagit ett kliv framåt. Det är två, ganska lika saker som folk blandar ihop ibland. Det är dumt.