Death is peaceful, life is harder
Frid. Sinnesfrid. Det är en av de få saker i livet jag önskar mig mest av allt ibland. Oftast.
Att sluta tänka för en stund, slippa bry sig om någonting, att bara få lägga sig ner i sängen och titta in i väggen och räkna revor i tapeten. Att sluta anstränga sig för att vara någon som kanske passar in med hur livet flyter fram. Att sluta le när man egentligen inte vill det, vara så arg och kanske till och med ledsen som man känner för. Gråta en skvätt över allt elände man dragit på sig, eller det som sker runtomkring. Vara förbannad en stund, en näve eller två i kudden för att väggen är av betong. Man vill ju inte skada sig själv. Eller vill man det?
Man vill kunna tänka klart, se saker och ting ur andras ögon och försöka förstå vad andra vill. Hur andra vill ha det. Vissa gånger hade det varit skönt att bara kunna göra allt det som andra säger att man inte kan. För att man inte får.
