http://typpalexandra.blogg.se

Ibland känner jag verkligen hur den här hopplösa-jag-och-mitt-eländiga-liv känslan kryper över mig och slukar mig hel. Den värsta känslan jag vet. Jag är rädd för att bli deprimerad och ledsen, för då tappar jag verkligen all den kontroll jag ständigt måste bygga upp för att inte gå omkring och vara psykiskt förlorad i verkligheten. Ungefär. Igårkväll kände jag det, och imorse kände jag det. Det var endast därför jag stannade hemma idag, för jag visste ärligt talat inte vad jag hade tagit mig till om jag hade valt att gå till skolan. Så rädd är jag för att mista kontrollen jag har för mig själv.
Och jag kan bara inte låta andra människor se det. För dem tror att jag är så stark, att jag klarar av alla smällar jag är så illa tvungen att ta. Och den här veckan så gick det helt enkelt för långt. Jag vet att jag kan kämpa i motvind oftast, men inte den här gången.
Den här veckan har varit helt kaotisk för mitt psyke och för mig för att så många saker hände på en och samma gång att jag liksom inte hade tiden till att kunna smälta alltihopa samtidigt. Så idag tvingade jag bokstavligen mig själv att vara hemma så jag kunde i lugn och ro, få reda ut alla tankar som trasslat in sig inuti mig. Och jag tror nog att det var det jag behövde för att kunna sitta framför denna skärm och bete mig som en människa igen. Eller sitta upp över huvud taget idag.
Jag vet att när jag mår dåligt, då försvinner all den lusten för livet som finns inuti mig totalt. Jag känner mig illamående, slö och allmänt ledsen på precis allting. Inte ens de bästa människorna jag vet kan muntra upp mig hur mycket jag än försöker. Och hur mycket jag än vill, så kan jag inte ta emot all den uppmuntran och kärlek jag får. Min kropp säger helt enkelt stopp, som om den ville fortsätta att må dåligt.
Däremot så måste jag få gråta ibland, jag känner att när jag fått gråta lite och bara fått ur mig mycket utav saker jag bär på, så känns allting mycket lättare. Som om jag gråtit ur mig alla ord och meningar jag inte kan säga högt.
Vissa skulle kanske säga att jag bara tycker synd om mig själv nu. Men det gör jag inte. Inte längre. Förut så kände jag att när jag väl mådde dåligt, då skulle solen kresta runt mig för det kunde ju omöjligen finnas någon annan därute som mådde tio gånger sämre än mig? Nej, helt omöjligt. Nu känner jag mest att mår jag dåligt, då ser jag till att försöka lösa det som orsakat det så fort som möjligt. Eller helt enkelt försöka att komma på bättre tankar. Och det är därför jag finns här idag. Hade jag inte varit så djävla bestämd på att saker och ting nångång kommer att lösa sig, så hade jag verkligen inte setat här och skrivit detta. Jag är stolt över mig själv. Det är jag faktiskt, och det får jag vara nu. Over and out.

Cred till er som tog er ända hit. Nu ska jag sova. Godnatt på er allihopa. Sov gott.