2011-05-21 ? 19:34:32
Random poetry by me
Jag hade lessnat för längesen på att försöka le utan att egentligen mena det.
För orden var aldrig sanna, och psyket skulle aldrig bli detsamma.
Ibland ville jag bara gråta hos min älskade mamma.
Dra in hennes doft, aldrig gå utan alltid stanna.
Ibland är jag stolt över att jag aldrig gav upp när allting ändå var som mörkast.
Allting var som en svart sörja, som färgerna på min fula tröja.
Men idag springer jag, skriker jag, andas in den härliga luften jag aldrig annars ville dra nytta av.
Kommentarer
