only God can praise us now
Just nu sitter jag helt ensam i detta stora och mörka hus. Hör hur den klassiska musiken spelar i bakrunden och ljudet av teven stör mig lite smått i min ro.
Det är ingenting jag gör med flit men på något vis så blir jag förbaskat fridfull när jag är ensam. Det mesta säger ju sig självt.
Men det är något mer. Jag blir, töntigt låter det men, poetisk. Allvarligt talat nu. Det finns ingen gång jag annars blir såhär som när jag är ensam i mina tankar.
Och när jag dricker kanske.. men det är en annan sak. Då är inte jag riktigt under kontroll och säger alla de saker jag oftast bara skriver ned här. Men jag blir så öppen när jag har alkohol i mitt blod.
Usch, jag får det att låta som ett bra ting men i själva verket borde jag inte ens titta på alkohol. Det vet jag ju själv. Men det är svårt.. ärligt talat.
Det är skönt att dricka sig full och bara vara någon helt annan för några timmar. Kanske den man egentligen drömmer om att vara hela tiden.
Öppen, framfusig, rolig, full i skratt.
Det är så härligt att bara lägga problemen åt sidan för en stund, inte tänka sig för, inte ursäkta sig utan bara vara full, glad och lycklig.
Men den där djävla drycken är djävlusk. Den är vidrig. Det vet jag ju.
Se bara vad den gjort mig, min familj, min släkt. Så mycket som förstörts och jämnats ned med marken.
Varför blir jag då så glad, lycklig utav den?
Jo. För den har alltid runnit genom mina ådror. Sen jag var så liten att jag knappt visste vad det var för något. Jag vet att den ligger och lurar i mitt blod. Den vill göra mig likadan som så många andra jag har kärt. Men jag vägrar. Aldrig ska jag låta den övermanna mig.
Detta är vartifrån jag hämtar min styrka när jag behöver lite extra kraft. En liten knuff upp igen. Aldrig ska jag bli som dem. Jag ska lyckas. Jag ska göra rätt, välja rätt.
