http://typpalexandra.blogg.se

Att inte känna dig längre, inte veta vad du gör om dagarna, inte ha koll på hur du mår eller om du saknar mig. Om du saknar oss. Allt det gör ont i mig. Det har det jämt gjort.

Jag bryr mig inte om detta skulle förändra något, jag tror inte ens att du läser detta för du har antagligen gått vidare som en normal människa skulle göra. Jag gör inte sånt. Jag kan inte. Hur gärna jag än vill och velat glömma bort det som smärtar mig mest av allt.
Ibland saknar jag alla galna grejjer vi gjorde genom de år vi var som tightast. Då vi inte var två, då var vi som en person. Det var alltid vi två och vi trodde att det alltid skulle vara så. Snügging hjärta Snyggve sa vi.
Det var vi två föralltid.

Vi bråkade, självklart bråkar alla. Men vi bråkade väldigt ofta tillslut. Jag tror att vi mer störde oss på varandra än vad vi tyckte om varandra. Alltid var det något som var fel på antingen dig eller mig.. Och det smärtar mig också. Att vi höll på sådär, vi var ju bästa vänner. Du och jag. Alexandra och Ida. Ida och Alexandra.
Ibland saknar jag dig också, tänker på dig någon gång varje vecka, ibland mer. Undrar om du nångång känt såhär som jag känner just nu och gjort många gånger innan.

Jag undrar om du och jag nångång skulle kunna sluta en verklig fred. Inte bara säga att vi är kompisar på fyllan sen inte prata mer dagen efter. Som vanligt..
Man glömmer aldrig bort en bästa vän. Även om man är 15 eller 50 år. Det gör man aldrig. Jag kommer aldrig glömma dig, för du var min bästa vän. Och du kommer alltid bära samma plats i mit hjärta, även om du kanske avskyr mig nu, för saker jag gjort och saker du kanske gjort emot mig.
Du kommer alltid att vara min Snügging. Min Ida Thörnell. Min bästa vän.
Nånstans långt där inne, hoppas jag att jag är din bästa vän också.