2011-12-20 ? 22:16:51
Jag vill inte se dig sitta där och titta på mig som om jag vore stora stygga vargen. Det är ju bara jag.
Att se dig sitta där och bara leta efter någonting så simpelt som några kablar till teven, det gör så ont.
Inte vad du gör, utan hur du gör det. Rädslan du avger liksom slår till mig som en käftsmäll.
Hur rädd du är över hur Jag ska reagera över hur du utför dina handlingar i min närhet.
Som om du bara väntade på att någonting hemskt skulle hända varenda sekund som du är i närheten av mig. Det händer ibland att jag skäms.
Över hur jag behandlat dig genom åren, hur elak jag varit mot dig, så otacksam och nedlåtande. Men det jag mår riktigt illa över just nu. Det är hur det har slutat på för vis. Du är rädd för mig. Jag ser det. Och du anar inte hur ont det gör att veta om att det är mitt fel. Ingen annans.
Jag ser det när du tittar på mig, när du går förbi mig, när du pratar med mig. Hur ynklig din röst blir när du ber mig om något, nästan så att man kunde tro att du fortfarande gick på dagis. När du måste be andra i din närhet att fråga saker till mig, för att du själv inte vågar.
Jag märkte det idag.
När du satt där, och letade efter dessa kablar som någon lagt i min byrålåda. Hur mycket du fasade för att hämta upp dem därifrån. Jag kan lova att varenda litet drag du gjorde i min närhet var med sådan försiktighet att man kunde tro att jag låg och sov och du inte ville väcka mig.
Men jag låg ju där, helt klarvaken i min säng och läste. Jag brydde mig inte. Om du ändå bara kunde förstå att jag inte är alltid är elak. Det var inte min mening att det skulle sluta såhär.
Jag riktigt kände hur din puls ökade med hundra kilometer i timmen när byrålådan ramlade ned i golvet.
Du hade bara dragit ut den för långt. Jag blev inte arg. Jag kände din stress och panik över hur du trodde jag skulle reagera. Hur du började ursäkta dig med saker som "oj, den hoppa visst ur" och "såja, nu är den i igen!" Jag kunde riktigt höra hur dina fötter sprang därifrån med en lättnad som nådde ända upp till taket.
Förlåt mig. Jag vill inte att du ska vara rädd för mig.
Inte vad du gör, utan hur du gör det. Rädslan du avger liksom slår till mig som en käftsmäll.
Hur rädd du är över hur Jag ska reagera över hur du utför dina handlingar i min närhet.
Som om du bara väntade på att någonting hemskt skulle hända varenda sekund som du är i närheten av mig. Det händer ibland att jag skäms.
Över hur jag behandlat dig genom åren, hur elak jag varit mot dig, så otacksam och nedlåtande. Men det jag mår riktigt illa över just nu. Det är hur det har slutat på för vis. Du är rädd för mig. Jag ser det. Och du anar inte hur ont det gör att veta om att det är mitt fel. Ingen annans.
Jag ser det när du tittar på mig, när du går förbi mig, när du pratar med mig. Hur ynklig din röst blir när du ber mig om något, nästan så att man kunde tro att du fortfarande gick på dagis. När du måste be andra i din närhet att fråga saker till mig, för att du själv inte vågar.
Jag märkte det idag.
När du satt där, och letade efter dessa kablar som någon lagt i min byrålåda. Hur mycket du fasade för att hämta upp dem därifrån. Jag kan lova att varenda litet drag du gjorde i min närhet var med sådan försiktighet att man kunde tro att jag låg och sov och du inte ville väcka mig.
Men jag låg ju där, helt klarvaken i min säng och läste. Jag brydde mig inte. Om du ändå bara kunde förstå att jag inte är alltid är elak. Det var inte min mening att det skulle sluta såhär.
Jag riktigt kände hur din puls ökade med hundra kilometer i timmen när byrålådan ramlade ned i golvet.
Du hade bara dragit ut den för långt. Jag blev inte arg. Jag kände din stress och panik över hur du trodde jag skulle reagera. Hur du började ursäkta dig med saker som "oj, den hoppa visst ur" och "såja, nu är den i igen!" Jag kunde riktigt höra hur dina fötter sprang därifrån med en lättnad som nådde ända upp till taket.
Förlåt mig. Jag vill inte att du ska vara rädd för mig.
Kommentarer
