http://typpalexandra.blogg.se

smuttar på min äppeljuice och känner att det mesta är förjävligt bra numera.
allting är precis som det borde vara igen, jag är så himla glad och nu börjar allting ordna upp sig igen. jag kan le utan att behöva anstränga mig längre. jag kan skratta utan att behöva fejka det mer. jag behöver inte bära någon mask av lycka på utsidan längre, för den lyckan finns där på riktigt nu.
och det är så mycket mer än vad jag hade kunnat säga för två-tre veckor sen då allting verkligen rasade för mig.
ingenting stod rätt till och jag kände hur jag sjönk längre ner i det där stora svarta hålet som jag en gång suttit i, fastkedjad och vetat att jag aldrig skulle ta mig därifrån om inte mirakel kunde ske.
det var ungefär precis så jag kände mig dom där veckorna som gick, fastkedjad och jag kunde inget göra mer än att se på och låta det ske. sakta men säkert öppnades en stort hål i kroppen på mig och in vällde stor sorg och smärta som inte kunde göra annat än ont, och smärtan försvann inte hur lite jag än försökte tänka på det. konstant blev jag påmind om hur det kändes att bli huggen i ryggen, slagen med knytnävar i magen och spottad på i ansiktet.
jag visste inte längre vem jag var eller vart jag skulle ta vägen. man kan säga att jag blev tom på något sett, jag orkade varken bry mig i hur livet längre var. allt jag ville var att få ta mig härifrån, glömma smärtan och glömma allt som nånsin betytt något för mig och bara låta allting ha sin gång.
jag kände också hur arg jag jämt var. alltid gick jag omrking och ilskan fanns där i kroppen som en galen flodvåg som strax skulle förstöra allting i sin väg. jag ville inte förstå, jag ville inte inse sanningen av allting som hade skett och börjat ske.
jag ville inte prata med någon. jag ville inte öppna mig för någon.
ingen hade förstått, ingen hade lyssnat och ingen hade funnits där för mig.
det var precis så jag kände då.
jag genomgick en lång tid av ångest och depression, alla timmar jag ägnat åt att tänka. alla dagar jag gått omkring och funderat på allt. varför hände det här och varför just mig?
samtidigt sjönk mitt självförtroende otroligt. jag kände mig ful, äcklig, oduglig, otillräcklig, störd och framförallt. ensam.
så jävla ensam. jag trivdes inte med det men jag ville inte heller ha någon där. på något sett hatade jag det lika mycket som jag tyckte om det. och jag tyckte förskräckligt synd om mig själv. jag blev egoistisk och självgod som aldrig förr.
allt detta var det enda jag kände under flera veckors tid.

men nu, det är nu allting tar en vändning.
det här är början på något nytt.