- Jag är väldigt paranoid. Jag kan få för mig saker utan anledning och bli jätteledsen hur länge som helst för att jag inte kan sluta tänka på just den saken. Jag kan även få för mig att jag "ser" saker som inte finns, speciellt på nätterna, då jag kan vakna i panik för att det känns som att någon tittar på mig och stirrar jag länge nog på en viss punkt kan jag "se" konstiga saker och bli livrädd.

- Jag har en fobi för mörker. Jag klarar inte av att sova utan min teve igång varje natt utan ljud, så att det är ljust i rummet. Jag går aldrig ned ensam i min källare för att jag känner mig förföljd eller att någon ska göra mig illa även om jag är helt ensam. Jag tänder alltid toalampan innan jag går in på toaletten och stänger aldrig dörren förrän ljuset slutat "blinka" innan det slutligen tänds så jag alltid har en ljuskälla av någon form omkring mig.

- Jag har tvångstankar på morgonen. Tex. om jag inte går på toaletten innan jag åker till skolan mår jag psykiskt dåligt och jag tror att det ska hända en "olycka" när som helst även om jag varken behöver göra 1an eller 2an överhuvudtaget. Jag har rutiner på morgonen och skulle någon/något göra så att mina rutiner rubbas är även då dagen förstörd under de kommande 8 timmarna.

- Jag klarar inte av människor som ej kan stava, "pratar fel" eller skriver fel. Det känns som att jag måste rätta dom annars blir jag helt hysterisk.

- Jag tänker för mycket på själva livet ibland, varför vi lever, vad vi gör här etc, att jag måste övertyga mig själv om att jag inte är psykiskt störd för att jag tänker som jag gör. Ibland känner jag även ett sjukligt hat mot allting vi människor gör och det slutar oftast med att jag sitter tyst och föraktar alla i min omgivning för att vi är just människor.

När är det dags att sätta ned foten och säga "Nej, jag vill inte längre"?

När man träffat någon man tycker är riktigt fantastisk som person och känner att man vill vara med honom/henne och den personen känner likadant då är det självklart bra på alla sätt och vis, men sedan när man kommer till det ögonblicket i livet som de flesta kanske någon gång gör, att man tröttnar och inte vill mer, och personen inte kan respektera dina känslor och istället börjar bete sig desperat och maniskt, vad ska man göra?

Jag själv har varit med om precis samma saker många gånger förr, ex-pojkvänner som ber om ständig förlåtelse och ständigt vill ses och prata om samma gamla saker som man redan lyssnat på och hummat instämmande till säkerligen femtio gånger innan. Det är svårt att veta när man egentligen borde ha satt ned foten och berättat precis som man egentligen kände redan när man var i förhållandet och hela magen och psyket skrek att det var moraliskt fel att sända ut fel singaler till någon man egentligen inte vill vara med längre, alls.

Det är varken bra psyktiskt eller fysiskt att leva i någonting som kan klassas som osunt och fel. Man måste kunna känna efter någon gång ibland vad man faktiskt vill, och inte vill, och man måste alltid kunna säga precis som det är för alla måste kunna gå omkring med gott samvete och god karma. 

Man ska heller aldrig ge vika för sina känslor, och det är förmodligen det största felet vi alla ofta gör med våra oönskade partners. Att vara rak och ärlig håller i längden, och man ska aldrig göra saker för andra bara för att vara snäll om man själv inte vill det. 

Tycker synd om fru blogg. Jag är så dålig på att ta hand om henne. Uppdaterar alldeles för sällan och har ingen blogg-inspiration at all.
Önskar att gubbens internet/dator blir fixat snart och jag kan roa mig hela dagarna åt fotografi precis som förr.
Han har ett speciellt märke på hans dator som gör att den vägrar ta emot allt ifrån hans internet(så sjukt konstigt, vilken dator tar inte emot internet från en internetsticka?!), min Iphone, usbstickor osv. Idiotdator.
Skaparen av detta superidiotiska märke med världens mest meningslösa antivirusprogram och brandvägg borde få pris för sin dumhet. Fy skäms!
I vilket fall som helst så ska jag på sexparty, är verkligen inte som det låter, hos en fin vän ikväll sedan vidare till en ännu finare vän och efterfesta där. Sexparty är förövrigt då ett antal tjejer över 18 samlas med alkohol för att liva upp stämningen ytterligare och den huvudansvarige för kvällen säljer olika sexleksaker osv. Kan nog bli kul, men jag ska nog inte köpa någonting. Varför då när jag har en karl, liksom? Heheh.
Men det blir nog skojploj i vilket fall som helst. Nu tänkte jag ta mig nåt att äta till frukost. Ha det bäst. Pöss va!

Nu sitter du där, min fina. Märkt för livet, det är jag. Stolt som tuppen själv. Det är jag också.

Frid. Sinnesfrid. Det är en av de få saker i livet jag önskar mig mest av allt ibland. Oftast.
Att sluta tänka för en stund, slippa bry sig om någonting, att bara få lägga sig ner i sängen och titta in i väggen och räkna revor i tapeten. Att sluta anstränga sig för att vara någon som kanske passar in med hur livet flyter fram. Att sluta le när man egentligen inte vill det, vara så arg och kanske till och med ledsen som man känner för. Gråta en skvätt över allt elände man dragit på sig, eller det som sker runtomkring. Vara förbannad en stund, en näve eller två i kudden för att väggen är av betong. Man vill ju inte skada sig själv. Eller vill man det?
Man vill kunna tänka klart, se saker och ting ur andras ögon och försöka förstå vad andra vill. Hur andra vill ha det. Vissa gånger hade det varit skönt att bara kunna göra allt det som andra säger att man inte kan. För att man inte får.