Till låtar som denna känner jag igen mig så mycket. Det kanske är därför man lyssnar på dem. Man försöker att finna den känslan av att man aldrig är ensam om någonting. Det finns alltid någon som känner detsamma. Någon som vet precis hur du tänker och tycker. Hur du mår.
Jag finner en viss tröst i såna här låtar. Jag kräver inte att någon måste känna som mig, för jag vet att jag aldrig kommer vara ensam om mina känslor. Alla har nångång känt precis samma sak som jag och de vet exakt hur man känner i de ögonblicken då allting verkligen är åt pipan. Då man bara vill bort. De stunder då man önskar att himlen fanns bakom hörnet. Och det gör det hela så mycket lättare att handskas med. Tycker jag.
Vad göra? Hur skall jag kunna veta vilka val som är de rätta när jag själv inte vet vad jag ska välja. Men välja låter så fult, så billigt. Äckligt. Jag vill inte välja. Då står jag hellre kvar. Men det det handlar om min framtid. Vad jag gör med den och hur jag vill ha den. Och därför vill jag verkligen inte göra fel nu. Inte igen. Aldrig igen. Men alltid måste alla dessa djävla val lysa igenom allting som sker, vad man än gör. Dessa val som det så äckligt kallar dem.
Har setat och tänkt ett tag nu. På människor som berömmer andra hur man skriver, uttrycker sig inom text och hur man väljer de rätta orden så att allting helt enkelt hänger ihop och får ett bra sammanhang.
Det får mig att tänka på alla de gånger jag skriver långa rader om allt och ingenting. Då jag vill få ut något utav det jag skriver. Vill förmedla, beröra. Men sen tänker jag, alla kan inte beröra på just det sättet som får människor att tänka om, kanske fälla någon tår. Det handlar om att känna igen sig. Man vet precis hur personen som skriver tänker för att man själv en gång gått igenom precis samma saker. Upplevt det, känt det. Smakat på det. Bra som dåligt, lyckligt som olyckligt.
Jag tror att alla de människor som skriver djupa, vackra rader - faktiskt mår väldigt dåligt psykiskt. Det är bara en ren teori men så känner jag det. Kort och gott.
Som mig själv, tänker jag. När jag skriver så kommer allting direkt från hjärtat. Och oftast är det nästan aldrig positiva, lyckliga eller goda ting jag nånsin skriver om. Det är såna saker jag ältar, saker som estat sig fast i mitt minne som en oändlig huvudvärk som jag inte längre klarar av att hålla kvar inuti. Då skriver jag. Jag skriver tills mina fingrar bultar av ömhet. Även om det gör ont så är jag ändå alltid så lättad, glad att det äntligen kommit ut. Sen tänker jag oftast inte mer på det längre. Det gör aldrig längre lika ont.
Saker och ting som kanske är obetydliga för andra, tillexempel ni som aldrig tog er ända ner hit för att ni helt enkelt inte brydde er, betyder kanske hela världen för någon annan.
Dropping your bombs now. On all we have built. How does it feel now - to watch it burn, burn, burn? Raise your weapons, raise your weapons and it's over.
en gång, var jag också på detta kapitel i livets gång.
Man står där framför spegel, i full färd med att försköna sig med kosmetikan som egentligen bara täcker ens egen osäkerhet med olika färger av kladd. Plattar det där håret tio gånger på samma ställe för att man själv tror att det fortfarande är lockigt. Även om det redan var fint från början, men man tror inte att andra ska tycka likadant.
Man tänker för mycket på vad andra tycker, tror och tänker. Ser. När dem i själva verket inte ser något. Vi är de skarpsynta och de dem blinda. De enda de möjligtvis lägger märke till är en liten flicka inte ens värd att kalla kvinna stå där med slitet hår, för mycket smink och utmanade kläder i hopp om att någon ska lägga en uppskattande blick åt hennes håll.
Hon vill bara duga för den hon är, men hon kan aldrig visa den sidan av sig självt när hon inte tror på hennes egna inre styrka som förtvivlat ropar inom henne från en bur med stora galler av metall. Galler som skriker och hånskrattar åt henne. De hatar henne men de älskar att hon är som den ynkligaste lilla myran på marken, redo att trampas på.
Det känns som att någon har rivit ut mina känslor, trampat på dem och slängt tillbaka dem på sin plats. Jag vet inte vad det är med mig just nu. Vet inte om det är min medicin som talar eller om det faktiskt bara är jag. Det känns som att jag förlorat något jag håller så kärt intill hjärtat. Som att en kär, kär vän lämnat mig, kastat bort mig. Jag förstår absolut ingenting. Gammal skitbild sen - 09. Skitskitskit.
Är detta min chans, och vågar jag ta den? Vågar jag ta alla risker bara för att se ifall det fungerar. För jag vet inte om jag är redo för detta. Även om jag så gärna vill. Jag vill kunna hållas hårt i någons famn, bli pussad på i pannan. Vara saknad av någon. Älskad av någon. Vad underbart det skulle vara. Att få känna så igen. Även om jag är så rädd för att det ska bli samma som alla gånger innan. Det vill jag inte. Jag vill kunna vara säker med Honom. Jag vill kunna se i Hans blick att Hans ögon glänser på grund av mig, att det är mig Han tänker på när Han vaknar. När Han reser bort.
Så många gånger innan. Det är som att spola tillbaka en dålig film för att se om den. Bara för att. Jag har varit så himla dum. Låtit mig övertygas så många gånger. "Jag skulle aldrig göra så" "Det finns bara du, varför skulle det finnas någon annan?" "Jag älskar dig"
Det blev inte riktigt som jag tänkte mig ikväll. Just nu sitter jag helt ensam i detta stora och mörka hus. Hör hur den klassiska musiken spelar i bakrunden och ljudet av teven stör mig lite smått i min ro. Det är ingenting jag gör med flit men på något vis så blir jag förbaskat fridfull när jag är ensam. Det mesta säger ju sig självt. Men det är något mer. Jag blir, töntigt låter det men, poetisk. Allvarligt talat nu. Det finns ingen gång jag annars blir såhär som när jag är ensam i mina tankar.
Och när jag dricker kanske.. men det är en annan sak. Då är inte jag riktigt under kontroll och säger alla de saker jag oftast bara skriver ned här. Men jag blir så öppen när jag har alkohol i mitt blod. Usch, jag får det att låta som ett bra ting men i själva verket borde jag inte ens titta på alkohol. Det vet jag ju själv. Men det är svårt.. ärligt talat. Det är skönt att dricka sig full och bara vara någon helt annan för några timmar. Kanske den man egentligen drömmer om att vara hela tiden. Öppen, framfusig, rolig, full i skratt.
Det är så härligt att bara lägga problemen åt sidan för en stund, inte tänka sig för, inte ursäkta sig utan bara vara full, glad och lycklig. Men den där djävla drycken är djävlusk. Den är vidrig. Det vet jag ju. Se bara vad den gjort mig, min familj, min släkt. Så mycket som förstörts och jämnats ned med marken.
Varför blir jag då så glad, lycklig utav den? Jo. För den har alltid runnit genom mina ådror. Sen jag var så liten att jag knappt visste vad det var för något. Jag vet att den ligger och lurar i mitt blod. Den vill göra mig likadan som så många andra jag har kärt. Men jag vägrar. Aldrig ska jag låta den övermanna mig.
Detta är vartifrån jag hämtar min styrka när jag behöver lite extra kraft. En liten knuff upp igen. Aldrig ska jag bli som dem. Jag ska lyckas. Jag ska göra rätt, välja rätt.
Är alla val man gör de rätta valen? Finns det aldrig en chans till, att tänka om och göra rätt?En senare fråga var ju om man väljer fel den andra gången när det första valet man gjorde faktiskt var det rätta att gå till väga..
Detta är anledningen till att jag skriver som jag gör i min blogg.
När man ser sig själv och inser att man faktiskt är helt maktlös så blir jag så ledsen. På mig själv. Jag blir frustrerad av att bara sitta och se allting hända framför mig utan att kunna göra mer än att lägga en kommentar som senare viftas bort med vinden. Varför kan inte jag beröra och göra något som betyder åtminstone någonting för människor. För det är det enda jag vill. Jag vill vara snäll, omtänksam och visa att jag bryr mig utan att människor ska ta det fel. Som det alltid blir. Fel. Jag vill kunna säga fyndiga och kloka saker åt osäkra människor och hoppas att dom tänker om, eller efter. Jag vill inte bara säga mitt och låta det passera. Precis som jag själv gjort mot många människor som försökt hjälpa mig genom åren. Bara låtit det passera förbi utan berörning i mitt sinne. Jag var för kall helt enkelt. Och arg. Besviken. Gud vet allt. Men det är jag inte längre. Tillslut tog jag faktiskt åt mig. Jag tänkte faktiskt om efter många år och nu vill jag kunna göra samma sak. Jag vill kunna beröra människor.
Jag vet att det är dags för en förändring. Så länge har jag vetat att jag längtar efter någonting utifrån det vanliga rutinerna i mitt bottenlösa liv. Frågan är bara hur jag ska lyckas med det utan stöd från någon. Jag klarar det inte ensam.
Det känns som att jag vill börja leva mitt liv annorlunda. Inte vara så paranoid, misstänksam och frånvarande. Bara leva mitt liv fullt ut och göra det jag gör allra bäst. Att vara mig själv. Även om det ingår i min personlighet så betyder inte det att det är något jag trivs med. Det förstör mig lika mycket som det förstör för andra. Ibland vill jag bara ta det lugnt, sluta oroa mig för exakt allting och tänka lite på mig själv och hur jag mår. Istället för att tänka på alla andra. Nångång så känns det som att det vore okej, faktiskt. Även om människor är så djävla trångsinta och kallar det egoism. Jag har väl all rätt i hela vida världen att få bry mig om mig själv nångång jag också? Va? Livet är inte så djävla rättvist jämt men jag försöker mäta upp det i lika stora mängder för att få en sorts balans. Det är det enda jag vill.
Förr handlade det aldrig om pengar eller olika möjligheter. Man behövde aldrig känna bekräftelse från något eller någon. Man bara gjorde sin egna grej och struntade i vad alla andra tyckte. Inte för att någon brydde sig. Man var ju liten. Vad fanns det att bry sig om? En sten i skon, några tårar på kinden och en mamma som blåste och gjorde allting så bra igen. Även om man själv visste att den där lilla vindpusten från mamma inte hjälpte alls så kändes det ändå så mycket bättre när man visste att mamma alltid skulle vara där. Och självklart så grät man ju lite extra bara för att hon skulle krama en så hårt att luften tog slut och sa att allting kommer att bli så bra. För allting går över snart. Sa hon.
Sen blev man visst lite äldre och vägrade att ta emot alla pussar, kramar och gos som man alltid längtade efter när man var liten och det var dags att sova och mamma alltid kom och pussade på munnen, gnuggade näsan mot sin egen och tillsist den där kramen då man borrade ner hela näsan i mammas gamla tröja som alltid luktade lika mycket mamma som alltid. Då var man så trygg. Iallafall jag. Det var det absolut bästa jag visste. Sen när man drömt något otäckt så gick man alltid gråtandes och ryckte försiktigt i mammas täcke och berättade hur det var. Sen fick man krypa ner hos mamma och pappa. Då var allting så bra igen. För mamma och pappa skulle alltid skydda mig om någon kom. För ingenting i hela världen var viktigare för dem än mig och mina syskon.
I'm burning photographs of you.
