When she was just a girl, she expected the world
But it flew away from her reach, so she ran away in her sleep and dreamed of
Para-para-paradise, Para-para-paradise, Para-para-paradise
...
Every time she closed her eyes

Ja, vad ska man säga. Är på uselt humör. Känns som att varenda människa man bryr sig om vänder en ryggen, människor man faktiskt trodde brydde sig om en. Att det fanns ett litet utrymme någonstans där inuti.

Jag är trött. Nej, jag är ta mig fan olidligt trött på att stå själv och kämpa. Men vad fan ska jag annars göra? Vem ska jag gå till, vem ska man prata med när men egentligen bara vill hålla det för sig själv, men det går inte. Det fungerar inte så för mig. Nångång så måste det ut.

Så jag antar att du får lida nu bloggen, och möjligtvis ni som läser detta. Men jag bryr mig ärligt talat inte vem som ser och vem som inte ser. Det här gör jag för min egen skull, knappt det. Hade jag kunnat, så hade jag ta mig fan struntat i mitt liv också. Jag hade slutat tagit tag i saker för längesen, om jag bara inte hade gett mig fan på att det ska fungera på ett eller annat sätt från början. 

Men när saker och ting inte vill gå som det är tänkt, eller om det kanske inte ens är menat att det ska finnas ett litet kryphål för såna som mig. Vad gör man då? Det är just precis DET jag undrar. Det jag alltid tänker på. Bringar inte alla med sig turen? Och när får man uppleva den här såkallade turen vissa människor har så gott om? För vissa bara händer det, hela tiden. Jag är inte avundsjuk. Jag känner mig snarare mer ovärd lyckan, som att det står ännu klarare att jag kan inte är en utav dem. Folk som har den där turen med sig jämt.

Vet inte ens varför jag skriver allt det här. För egentligen, hur hjälper det här mig ur den här jävla smeten jag fastnat i upp till halsgropen. Här sitter jag ju. Ord är, och kommer alltid att vara, bara ord.

Hej på er alla glada, sura, ledsna, lyckliga - vad ni nu är för något!

Idag har det varit både en bra och dålig dag för lilla mig. Mitt älskade hjärta åkte redan idag med tåget upp till riksgränsen, men jag hade det jättebra med honom de få timmarna vi fick spendera tillsammans innan han for iväg nu till nångång i maj då han kommer hem igen, kanske lite längre.

Jag saknar honom redan så fruktansvärt mycket, men det känns ändå som att det kommer att gå jättebra det här. Jag ser positivt på framtiden! Och när det är såhär så gör man ju självklart allt man kan för att inte tänka på att det är lite drygt över 16 veckor kvar tills han kommer hem igen, utan att man bara tar var dag som den kommer och tillslut så är den dagen kommen då han står vid min sida igen så jag får krama och pussa på honom.

Men kände jag verkligen ångesten komma krälande upp för ryggraden när jag väl kom hem tidigare idag. Kunde knappt sitta still och var vresig och allt möjligt konstigt. Det kändes helt enkelt alldeles för länge och jag började tänka i helt fel banor och blev tillslut rädd. Så jävla rädd.
Men så kom jag på mig själv; låter inte 16 veckor lite kortare än 4 månader, och låter inte 120 dagar lite ynkligt jämnfört med 365?

Det gäller att hela tiden verkligen se allting från den ljusa sidan och påminna sig själv om allt som är bra. Gå aldrig och vänta in det som ska ske! se till att ha roligt, tänk på annat men var ändå närvarande. Vad jag menar är att man inte ska gå och räkna ner dagarna och tänka så mycket på nuet. Men man ska fortfarande hålla kontakten utan att bryta banden och göra det absolut bästa av situationen. Alltid!

Det fick bli min stora läxa för idag. Och jag vet själv att jag kommer att tvivla fler gånger, och jag kommer vara rädd igen. Så därför tänker jag spara detta inlägg och läsa det när jag känner som jag kände tidigare idag. Jag vet att vi kan klara allting tillsammans, även om vi inte är med varandra.

Herregud vad jag älskar dig min fina Patrik. Herregud.

Jag saknar mig.

Under hela min uppväxt så har alkoholen varit något man sänkt rösten för, hållt hemligt, varit tyst om. Det var något hemskt som man egentligen inte fick prata om. Alla hemligheter.
Allt smusslande och prasslande. Men jag var ju så liten då. Jag förstod inte varför vissa utav mina nära och kära sa åt mig som liten att jag inte fick gå vart jag ville, inte fick fråga om vad som helst.

Men på senare år så förstod jag. Allting gick upp för mig som om ett mirakel precis skett. Men jag vet inte om jag skulle vilja kalla det för något mirakel direkt. Det var ju inget sådant. Alkoholen är ingen mirakeldryck.

Jag förstod varför min pappa hade fått alla dessa läderbrickor med meningar ingraverat som "en dag nykter". "Två veckor nykter". "Ett år nykter"

När jag var liten lekte jag oftast med dem och frågade min mamma en dag vaför min pappa hade alla det här brickorna.

"Han har varit duktig" fick jag till svar.

Vet inte varför. Men det känns bara som att man inte kan bli så mycket mer värdelös eller oduglig ibland. Som att man aldrig duger eller räcker till för någon eller något. Kan egentligen inte skylla ifrån mig på någonting nu. Varken p-piller eller humörsvängningar. Det är mitt eget fel att jag ställer till det så pass för mig själv och mitt psyke.
Jag är helt enkelt för paranoid. För rädd. För nostalgisk. Så djävla rädd varenda djävla dag att jag ska sabba allting som har med min egen lycka att göra, och i och med att jag oroar mig så mycket, blir jag så djävla paranoid. Och det förstör allting. Så mycket har mina äckliga tankar och bilder i huvudet förstört för mig genom åren.
All obetydlig oro som vuxit sig så stor att jag sagt upp vänskapen med så många, sårat så många och framförallt mig själv. Jag tror att jag gör mig själv en tjänst varje gång jag gör något för mig själv. Men i efterhand inser jag vilket patetiskt djävla misstag jag gjort. Och ingenting kan någonsin spola tillbaka detta och göra det ogjort. "Det bara hände", tänkte jag. Och vad fan kan man göra åt det nu. Ingenting.

Varför ska man alltid behöva bli sårad av människor man älskar. Gång på gång. Och ändå fattar dem inte hur mycket det river och sliter. Ändå älskar man dem, även fast det gör så djävla, djävla ont.

Ibland känner jag verkligen hur den här hopplösa-jag-och-mitt-eländiga-liv känslan kryper över mig och slukar mig hel. Den värsta känslan jag vet. Jag är rädd för att bli deprimerad och ledsen, för då tappar jag verkligen all den kontroll jag ständigt måste bygga upp för att inte gå omkring och vara psykiskt förlorad i verkligheten. Ungefär. Igårkväll kände jag det, och imorse kände jag det. Det var endast därför jag stannade hemma idag, för jag visste ärligt talat inte vad jag hade tagit mig till om jag hade valt att gå till skolan. Så rädd är jag för att mista kontrollen jag har för mig själv.
Och jag kan bara inte låta andra människor se det. För dem tror att jag är så stark, att jag klarar av alla smällar jag är så illa tvungen att ta. Och den här veckan så gick det helt enkelt för långt. Jag vet att jag kan kämpa i motvind oftast, men inte den här gången.
Den här veckan har varit helt kaotisk för mitt psyke och för mig för att så många saker hände på en och samma gång att jag liksom inte hade tiden till att kunna smälta alltihopa samtidigt. Så idag tvingade jag bokstavligen mig själv att vara hemma så jag kunde i lugn och ro, få reda ut alla tankar som trasslat in sig inuti mig. Och jag tror nog att det var det jag behövde för att kunna sitta framför denna skärm och bete mig som en människa igen. Eller sitta upp över huvud taget idag.
Jag vet att när jag mår dåligt, då försvinner all den lusten för livet som finns inuti mig totalt. Jag känner mig illamående, slö och allmänt ledsen på precis allting. Inte ens de bästa människorna jag vet kan muntra upp mig hur mycket jag än försöker. Och hur mycket jag än vill, så kan jag inte ta emot all den uppmuntran och kärlek jag får. Min kropp säger helt enkelt stopp, som om den ville fortsätta att må dåligt.
Däremot så måste jag få gråta ibland, jag känner att när jag fått gråta lite och bara fått ur mig mycket utav saker jag bär på, så känns allting mycket lättare. Som om jag gråtit ur mig alla ord och meningar jag inte kan säga högt.
Vissa skulle kanske säga att jag bara tycker synd om mig själv nu. Men det gör jag inte. Inte längre. Förut så kände jag att när jag väl mådde dåligt, då skulle solen kresta runt mig för det kunde ju omöjligen finnas någon annan därute som mådde tio gånger sämre än mig? Nej, helt omöjligt. Nu känner jag mest att mår jag dåligt, då ser jag till att försöka lösa det som orsakat det så fort som möjligt. Eller helt enkelt försöka att komma på bättre tankar. Och det är därför jag finns här idag. Hade jag inte varit så djävla bestämd på att saker och ting nångång kommer att lösa sig, så hade jag verkligen inte setat här och skrivit detta. Jag är stolt över mig själv. Det är jag faktiskt, och det får jag vara nu. Over and out.

Cred till er som tog er ända hit. Nu ska jag sova. Godnatt på er allihopa. Sov gott.

Vill bara att denna vecka ska ta slut, så att jag kan få börja om. Även om det är samma jävla skit då också, längtar och hoppas jag på en förändring. Kanske gömmer den sig där. Någonstans.

Förlåt verkligen. Men jag orkar inte. Godnatt.

Det jag vill med mitt liv innan det är dags för mig att gå samma väg som många andra när det väl är dags, det är att minnas och kunna tänka tillbaka, och känna att jag gjorde någonting bra med den tiden jag fick här. Jag vill sedan känna att jag levde fullt ut, gjorde det jag ville och aldrig såg tillbaka på de sakerna inte var värda att minnas. Jag vill kort och gott känna att nu, nu jag kan dö lycklig. Och det är precis detta jag vill leva efter. Se aldrig tillbaka, lev fullt ut. Jag tänker göra misstag för det lär jag mig av.

Den bästa människan jag vet. Det är du, min älskade Patrik. Tack för att jag får vara din mitt hjärta. Tack för alla minnen du vill skapa med mig, uppleva med mig. Den bästa känslan i världen, det är att känna att jag är älskad utav dig. Min skatt. 

Jag tillhör dig så länge du vill vara med mig, min Patrik Chistoffer Westling. 

Jag har lovat att aldrig blicka tillbaka. Jag får inte, jag kan inte tillåta mig själv att pinas och plågas sådär grovt psykiskt. Inte en gång till. Det räcker med alla de andra gångerna. Även om det är så djävla svårt får jag inte göra det.
Men det händer ibland. Jag försöker gråta inom mig istället för att låta tårarna rinna som de borde. Vilket de också gör, ibland. När saker och ting blir för mycket. Då jag egentligen vill orka men inte klarar av det.
Jag vill inte behöva tänka på saker som inte är värda att oroa sig för. Men ändå oroar jag mig. Hela tiden. Jag vill inte vara ensam. Jag klarar inte av att veta om känslan från ett par tomma armar som aldrig blir fyllda med kramar eller kärlek. En säng som bara tillåter att jag sover i den. För att ingen annan vill.
Jag måste lära mig att fånga dagen, som så många säger. Som de har på sina väggar i hemmen i snirkliga bokstäver. Fånga dagen. Hur kan man få tag i något som hänger i luften som enbart tid? Jag antar att det är sådant man lär sig. För just nu förstår jag inte hur det ska gå till.

Jag saknar känslan av att kunna vandra mig igenom en hel dag utan att tankarna sjunker in på de djupa. Det mörka. Saker jag inte orkar tänka på. Men gör det iallafall. Bara för att de så gärna vill finnas kvar i mitt minne. För att djävlas med mig, plåga mig. Jag orkar inte.

Bara jag som lagt märke till det?!
Ni vet den här reklamen om tvålpumpen som det inte krävs beröring för att få ut tvålen utan man bara sätter handen under pumpen så synkroniseras handen automatiskt av behållaren och tvålen kommer ut. Själva produkten är det väl inget fel på i sig. Det är ju alltid trevligt att undslippa bakterieöverföringen och så vidare.

Men nu kommer vi till det ironiska i hela reklamen. Precis i slutet på denna reklam så ser man ett barn med sin mor. Och vad tror ni inte att hon gör? Pussar barnets hand. Jaha? Hejhej bakterieöverföring från det äckligaste stället från kroppen till inget annat ställe än just handen, som reklamen grundas på.