http://typpalexandra.blogg.se

Hej på er alla glada, sura, ledsna, lyckliga - vad ni nu är för något!

Idag har det varit både en bra och dålig dag för lilla mig. Mitt älskade hjärta åkte redan idag med tåget upp till riksgränsen, men jag hade det jättebra med honom de få timmarna vi fick spendera tillsammans innan han for iväg nu till nångång i maj då han kommer hem igen, kanske lite längre.

Jag saknar honom redan så fruktansvärt mycket, men det känns ändå som att det kommer att gå jättebra det här. Jag ser positivt på framtiden! Och när det är såhär så gör man ju självklart allt man kan för att inte tänka på att det är lite drygt över 16 veckor kvar tills han kommer hem igen, utan att man bara tar var dag som den kommer och tillslut så är den dagen kommen då han står vid min sida igen så jag får krama och pussa på honom.

Men kände jag verkligen ångesten komma krälande upp för ryggraden när jag väl kom hem tidigare idag. Kunde knappt sitta still och var vresig och allt möjligt konstigt. Det kändes helt enkelt alldeles för länge och jag började tänka i helt fel banor och blev tillslut rädd. Så jävla rädd.
Men så kom jag på mig själv; låter inte 16 veckor lite kortare än 4 månader, och låter inte 120 dagar lite ynkligt jämnfört med 365?

Det gäller att hela tiden verkligen se allting från den ljusa sidan och påminna sig själv om allt som är bra. Gå aldrig och vänta in det som ska ske! se till att ha roligt, tänk på annat men var ändå närvarande. Vad jag menar är att man inte ska gå och räkna ner dagarna och tänka så mycket på nuet. Men man ska fortfarande hålla kontakten utan att bryta banden och göra det absolut bästa av situationen. Alltid!

Det fick bli min stora läxa för idag. Och jag vet själv att jag kommer att tvivla fler gånger, och jag kommer vara rädd igen. Så därför tänker jag spara detta inlägg och läsa det när jag känner som jag kände tidigare idag. Jag vet att vi kan klara allting tillsammans, även om vi inte är med varandra.

Herregud vad jag älskar dig min fina Patrik. Herregud.