Det är inte det att jag inte finner tiden till det. Inte heller att jag inte bryr mig om dig, eller struntar i dig på något vis. Men jag tycker att du borde veta säkert nu, att det är dig jag alltid vill vara med och känna mig älskad utav. Du är min bästa kompis, min pojkvän, mitt hjärta. Och så mycket mer. Jag borde inte behöva skriva det fler gånger som en påminnelse längre. Du vet ju nu. Precis vad jag tycker.

Att kunna skratta och ha roligt med dig det är känslan av äkta kärlek, det är det som räknas.
Just då när du sparkar mig lite lurigt med foten på rumpan och när jag sedan vänder mig om med dödsblicken i ögonen och ett bittert flin (som egentligen är fyllt med lycka men det vill jag ju inte visa när jag ska föreställa att vara sur) på läpparna. När du skyller ifrån dig på någon annan även fast det bara är vi två där.

Så fortsätter det så tills någon ger med sig och fyller varandras armar med varma kramar och blöta små pussar. Det är den känslan jag alltid vill behålla med dig. Någonting jag håller så kärt och så hårt i min famn för att det är första gången jag kan känna det utan att vara rädd för att göra fel. Att det blir fel.
Men det kommer det aldrig att bli. För mig dig så kan jag vara mig själv. Jag kan visa vem jag egentligen är och vill kunna vara hela tiden.

Jag tror inte på att man kan älska någon för mycket. Det finns inga gränser för kärleken. När det väl handlar om lycklig kärlek. Man kan aldrig skänka någon person nog mycket kärlek. Och tröttnar personen på det. Då har den bara svårt att ta in allt. Men det är och kan aldrig för mycket.

Jag älskar dig Patrik Westling.

En mamma med sitt barn i barnvagnen tätt intill sig åker buss. Jag sitter såklart på samma buss. Ser dem. Ser på barnet. Ser på modern. Hon kämpar för att spänna fast vagnen runt hjälpstången i väggen.
Hon är stressad. Ser sig omkring. Skäms. Vrider och vänder. Vad gör jag? Dömer. Även fast jag skäms så för det så kan jag inte låta bli.

Mina första tankar blir:
1. Hon har ingen bil.
2. Hon har inget jobb.
3. Hon är arbetslös.
4. Hon går på soc.
...
5. Hon kanske bara vill miljön väl.
6. Hennes bil kanske är trasig.
7. Hennes make/pojkvän kanske har hennes bil.
8. Hon orkade inte gå.

Det låter så hårt, det vet jag. Jag känner inte denna kvinna överhuvudtaget.
Jag vet inte vad hon heter, vart hon bor. Om hon är gift. Om hon är singel.
Om hon har cancer. Ingenting vet jag om denna kvinna och detta barn. Ändå dömer jag henne för någonting som är så normalt, så vanligt, så bra för miljön.

Det jag undrar är; Varför är man så dömade för något som ser och känns onormalt för ögat?
När jag ser en kvinna/man med sitt barn i en barnvagn på stan är det inte samma sak. Då tänker jag istället; "Den här personen har det bra. Personen har säkerligen ett fint jobb. Ett fint hus eller lägenhet. Bra betalt. Personen kan försörja sitt barn där i barnvagnen gott och väl. Dyr barnmat och dyr välling"

Men när jag ser denna kvinna i bussen.
Varför tar hon bussen? Bilen då? Äger hon ingen bil? Frågor. Frågor. Frågor. Frågor blir till tankar. Tankar blir till ovisshet. Ovissheten blir till nyfikenhet. Nyfikenheten blir till sökande. Åter till frågorna. Dömer.

Någonting som är så normalt.
Jag undrar varför vi människor inte kan sköta oss själva. Vi är helt enkelt för nyfikna. Det måste vara så.

Vet inte vad det är med mig men de senaste dagarna har allting bara känts hopplöst och ännu mer hopplöst. Som om det bara finns en enda ond djävla cirkel i denna värld som vi snurrar runt, runt i. Jag vill bara skrika och vråla ut min ångest och min ilska men jag orkar inte det heller.

Vet inte varför jag är och varit så deprimerad de här dagarna. Det mesta flyter ju på bra... tror jag. Inte allting kanske. Något som man helst av allt önskar att det skulle fungera, fungerar inte. Kanske är det därför jag är som jag är. Varför jag inte känner någon lust att blogga även fast jag borde. Varför jag inte kan vara glad längre än några minuter innan jag känner den här känlsan av att jag måste vara förbannad på någonting.

Känner igen mig så djävla väl i det här. Och jag vet att det kommer att sluta så djävla, djävla illa.

Då var kvällen här igen och jag sitter just nu och försöker få mitt hår att kännas så lent som möjligt genom att dra lite i topparna då och då för att släta ut det i desperata försök.

Om några timmar är det fredag, allas härliga fredag. Då dem flesta i min ålder pustar ut för den sista dagen i skolan och gör sig redo för en hel helgs festande med skratt och gråt. Och vissa andra drar djupa suckar för att påbörja det kommande arbetspasset de strax ska göra.

Jag själv ska varken jobba eller klunka alkohol tills jag spyr, utan göra det jag längtar efter från måndag morgon till fredag eftermiddag. Vara med min kärlek. Den jag håller av mest i denna värld. Strax efter mina katter, mina vänner och min familj, förstås... men shh. Don't tell. Min underbara patrik.

Många kan tycka att jag kanske ägnar för mycket tid åt min partner. Men det tycker faktiskt inte jag. Jag trivs med att kunna komma hem till något. Till någon.
För det är jag inte van vid. Eller, förr var jag inte det. För mig fanns det bara en säng och ett täcke när jag kom hem. En ful, gammal teve att titta på. Ingen att hålla om medans och ingen att kunna vakna upp bredvid.

Nu har jag det. Och jag vill inte gå miste om något.

Såg nyss en sak som gjorde mig riktigt förbannad. 

Jag kikade lite hejvilt på en massa bloggar, och går då in på en väns blogg och läser då att min vän är ledsen och lite trasig. Min vän mår inte bra, den behöver stöd. Sedan ser jag att någon har kommenterat det inlägget. En länk.

Jag klickar såklart på länken, av ren nyfikenhet, för att se vad det står. Helt normalt att lägga näsan i blöt ibland. Helt lugn.

Min vackra Patrik. Jag kanske tjatar om det ofta, men du är nog den bästa jag vet.
Det finns ingen annan människa som gett mig så mycket kärlek på såhär kort tid och varit ärlig om den som du har gjort. Och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tacka dig för allt detta. Men jag försöker och gör så gott jag kan för att visa hur glad jag verkligen är över att jag får ha dig i mitt liv. Det finns faktiskt ingen som bryr sig om mig så som du gör.
Bara i tankarna kring att du är min smyger ett litet leende fram i mina mungipor. Varje gång. Jag har aldrig varit mer säker på någonting förut, än vad jag är nu med dig. Det är dig jag vill vara med och jag hoppas att du vill vara med mig du också. Att se hur du ler emot mig när jag kommer hem till dig. Det är den bästa känslan som finns. Hos dig är jag någon, annars kunde jag lika gärna inte ha varit någonting.
Du är allt jag behöver mitt älskade hjärta. Och jag älskar Dig. ♥

Orolig. Som vanligt.
Varför måste jag alltid behöva vara så himla orolig för precis allting.
Det verkar som att mitt psyke inte klarar av att ta dagen som de faller sig på som vissa andra tar som en dans på rosor. Om jag ändå hade det så enkelt för mig.
Alltid ska jag undra, fråga mig själv, planera i förväg. Jag måste veta vilket drag jag gör härnäst. Vilken väg jag ska gå, liksom.

Om man ändå var skapt som en impulsiv, levande och utåtriktad människa. Jag hatar att jag alltid måste ha en sådan kontroll över mig själv och mitt liv.

Instämmer, det är hemskt att tappa sig själv en bit på vägen. Men nångång kunde jag väl bara få öppna grindarna, springa i några timmar och inse att jag glömt kvar mig själv därhemma. Vara lite fri. Helt enkelt.

Jag hatar den här veckan. Hata är dock ett så starkt ord. Nej. Jag tycker mindre om. Ja, det låter nog bättre. Mycket, mycket mindre om.

Att vara utan dig om nätterna nu i några dagar känns svårt.
Jag är ju så van vid det nu. Att inte kunna höra dig skratta sådär manligt som jag tycker är så charmerande och lite småsexigt, även fast du hatar det. Såklart. Vi älskar varandras svaga punkter. Men det är så det ska vara.

Jag älskar hela dig. Det finns ingenting med dig som jag ogillar. Kanske när du påstår att jag ser bra ut i alla lägen, då du låter som min mamma. Men jag älskar ju min mamma även fast hon är så fjantig. Och jag älskar dig också. Min vackra patrik. Dig älskar jag flera varv runt jorden, om ändå inte lite mer. Det går nog, det också.

Det har gått så fort, allt detta. Kanske för fort tycker vissa. Men det är vad dom tycker. Och vad vi tycker, det är just det som spelar roll och det kommer det alltid att göra. Och vi tycker om varandra. Vi älskar varandra.
Du älskar mig. Och jag älskar dig. 

Jag visste redan efter den första gången vi sågs att det här, det är äkta. Även om jag i min vildaste fantasi aldrig hade trott något sådant jag vet om dig nu, då.
Och nu delar du och jag någonting jag värderar högt ovanför alla trädtoppar, moln och berg i hela vida världen. Vår kärlek.

Det tåls att säga igen, och många gånger till.

Jag älskar dig.

Förr trodde jag att älska någon betydde att man bara umgicks lite mer än vanligt, höll handen och sa jag älskar dig till varandra och så. Fast man var ju så liten.
Och då kanske man inte riktigt förstod att de tre små orden faktiskt är så mycket mer än bara ord för somliga andra.
Det är inte ofta jag säger det till människor i min omgivning.
Jag har aldrig varit bra på att vara tacksam, visa äkta känslor, säga att jag älskar någon och menat det. Några få gånger till några få personer. Mer än så har jag inte hjärta till. Ärligt talat. Mitt hjärta väljer mina känslor, inte min hjärna. Och bara mitt hjärta kan avgöra vem som får höra de tre, små orden och hur ofta.

Nu kan jag säga det flera gånger om dagen, fast bara till en enda person i hela världen som tagit hela mig med storm. För att jag älskar att påminna honom om hur underbar, speciell och äkta han verkligen är. Och hjärtat ger mig en high five varje gång jag gör det. För det vet nu att jag mår bra, att jag är säker och inte orolig för allting längre. Jag känner knappt någon lust att gråta längre, för hela jag strålar av glädje inifrån och ut. Det är inte längre intalade känslor jag utstrålar utan det är äkta idag, imorgon och förhoppningsvis en lång tid framöver.
Det är som en befrielse att slippa vakna varje morgon och tala tyst till sitt psyke att det kommer bli en toppendag även fast man jag i sjävla verket alltid visste att när natten rullade in så var allting inte lika toppen längre...

Jag säger detta med tårfyllda ögon att jag vet att allt detta beror på en enda person. Min Patrik. Din kärlek lyfter mig alltid ett steg över marken. Och varje dag är jag lika tacksam för att du vill vara min. Utan dig så vet jag inte vart jag hade stått idag. Du är hjälpen jag aldrig haft, kärleken jag aldrig fått. Du är det vackraste jag har. Och jag älskar dig, fan vad jag älskar dig.

Trodde inte det var möjligt att hata någon man inte ens träffat i det verkliga livet. Någon man inte känner. Inte vet någonting om. Men jag vet att du är ett hot för mig och min lycka. Så den här gången tar jag inga risker. Håll dig där du är så kommer det här gå som smort för människor som dig vill jag inte beblanda mig med, och kommer förmodligen aldrig att vilja. Såna fördomar jag har, men egentligen.. vill jag bara skydda mig själv och det enda jag håller kärt.

Den enda som ger mig kärleken jag längtat efter så länge, när jag behöver den som mest. Du stillar ständigt mitt begär efter den enda personen jag helst vill vara med i hela vida världen. Dig.

Dina fina ord du alltid viskar i mitt öra. Då du ber mig att inte åka hem utan att stanna över natten. När du säger att din säng känns tom och önskar att du fick hålla om mig. När du blir ledsen på låtsas när du inte får dina pussar som du lika väl som jag känner ett behov av hela tiden. Ett begär av att få vara nära dig. Veta att du är min och ingen annans.
För nu är du väl det? Min.

För mig är du så äkta, så bra, så djävla perfekt på något vis.
Ibland känns som att allt detta bara är en fånig dröm jag drömmer. Detta kan väl inte hända en person som mig. Att allt detta bara är löjliga illussioner.
Men så kommer jag på, jag drömmer inte. För ingenting har nånsin varit så glasklart som det är nu. Du är så perfekt för mig mitt hjärta. Så himla perfekt.

Ni vet nog många om den här känslan jag tänkte skriva lite om.
För just nu så har den tagit över hela min kropp och sinne. Kärlek.

Jag tänker börja om nu, på allvar. Nu och framöver tänker jag strunta i alla dessa småflörtar jag nånsin haft med människor som inte tänker längre än näsan räcker. Jag vill inte vara den tjejen som bara strular runt utan framtid.
Jag vill skapa något av mig själv. Göra något vettigt av mig och det jag har att ge.
Även för er som läser detta och tvivlar av ren avsmak eller av hat.

Jag har känslor, och mycket utav dem. Och kärlek i mitt hjärta som jag gärna ger till någon speciell. Och det gör jag just nu. I detta ögonblick giver jag sakta bort det enda som håller min kropp igång. Och jag tycker det känns bra. Det känns rätt det här. Och jag ska beätta för er att det var längesen något kändes såhär rätt som det gör just nu.

Jag vet inte vad som hände igår men grät. Det gjorde jag. Jag grät i hans famn av enbart äkta lycka men ändå så mycket sorg intrasslat i mina tårar.
Han tar hand om mig och han bryr sig om mig. Han ger mig något som ingen annan människa någonsin gett mig, varje dag.
Tro.
Han behandlar mig som om jag vore av de sköraste porslinet. När han ser på mig så ser han inte bara mitt ansikte utan han verkar se så mycket annat, som varken jag eller någon annan ser. Hans blick letar sig in i minsta vrå och han backar aldrig undan, utan vill alltid ha mig nära.
Det känns som en befrielse från min bur jag suttit inlåst i så länge. Det finns människor med goda hjärtan. Han vill mig inget illa. Han ser mig inte som ett objekt. Utan som mig. Så som jag vill bli sedd.
Och det betyder så otroligt mycket för mig. Att slippa se sig själv som någonting oanvändbart och något som måste utrotas så fort som det bara är möjligt.

Det finns människor med vackra hjärtan i denna patetiska värld vi lever här. Och jag har haft turen att finna en sådan människa just på denna plats. Så nära.
Orden blir så få när jag ska förklara min lycka.
Men honom, är jag beredd att göra precis vad som helst för.