Det kanske är meningen att det ska vara svårt ibland. Det stärker människor som mig.
Som rubriken lyder. Det kanske helt enkelt finns en vettig förklaring till allting i livet som går snett, eller de som går bra. Eller varför inte bäst. Det kan vara karma om man nu tror på sånt, eller så händer allting bara av den anledningen att man skapat en framtid för att just den saken att inträffa.
Jag tror på att man skapar sig en egen framtid, att man gör olika val så att man tillslut tagit sig dit man vill. Men det innebär också att man ibland måste göra saker man inte vill, men samtidigt saker man älskar.
Min framtid? Jag orkar inte fundera på den. Tiden räcker inte till, orken finns inte, och min psykiska styrka finner inte ett vettigt handtag så att den ska orka finna sig i vad som möjligen kan vänta bakom hörnet.
Just nu, en dag som denna då det mesta känns oundvikligt mörkt, tar jag allting som det faller sig framför mina fötter. Carpe diem. Eller nåt.
Förresten tänker jag inte på "fånga dagen" när jag översätter det. Jag tänker på en matta, och ett diadem.
