2011-10-04 ? 21:12:47
Ja, jag är väl lite dömande kanske. Fan.
En mamma med sitt barn i barnvagnen tätt intill sig åker buss. Jag sitter såklart på samma buss. Ser dem. Ser på barnet. Ser på modern. Hon kämpar för att spänna fast vagnen runt hjälpstången i väggen.
Hon är stressad. Ser sig omkring. Skäms. Vrider och vänder. Vad gör jag? Dömer. Även fast jag skäms så för det så kan jag inte låta bli.
Mina första tankar blir:
1. Hon har ingen bil.
2. Hon har inget jobb.
3. Hon är arbetslös.
4. Hon går på soc.
...
5. Hon kanske bara vill miljön väl.
6. Hennes bil kanske är trasig.
7. Hennes make/pojkvän kanske har hennes bil.
8. Hon orkade inte gå.
Det låter så hårt, det vet jag. Jag känner inte denna kvinna överhuvudtaget.
Jag vet inte vad hon heter, vart hon bor. Om hon är gift. Om hon är singel.
Om hon har cancer. Ingenting vet jag om denna kvinna och detta barn. Ändå dömer jag henne för någonting som är så normalt, så vanligt, så bra för miljön.
Det jag undrar är; Varför är man så dömade för något som ser och känns onormalt för ögat?
När jag ser en kvinna/man med sitt barn i en barnvagn på stan är det inte samma sak. Då tänker jag istället; "Den här personen har det bra. Personen har säkerligen ett fint jobb. Ett fint hus eller lägenhet. Bra betalt. Personen kan försörja sitt barn där i barnvagnen gott och väl. Dyr barnmat och dyr välling"
Men när jag ser denna kvinna i bussen.
Varför tar hon bussen? Bilen då? Äger hon ingen bil? Frågor. Frågor. Frågor. Frågor blir till tankar. Tankar blir till ovisshet. Ovissheten blir till nyfikenhet. Nyfikenheten blir till sökande. Åter till frågorna. Dömer.
Någonting som är så normalt.
Jag undrar varför vi människor inte kan sköta oss själva. Vi är helt enkelt för nyfikna. Det måste vara så.
Hon är stressad. Ser sig omkring. Skäms. Vrider och vänder. Vad gör jag? Dömer. Även fast jag skäms så för det så kan jag inte låta bli.
Mina första tankar blir:
1. Hon har ingen bil.
2. Hon har inget jobb.
3. Hon är arbetslös.
4. Hon går på soc.
...
5. Hon kanske bara vill miljön väl.
6. Hennes bil kanske är trasig.
7. Hennes make/pojkvän kanske har hennes bil.
8. Hon orkade inte gå.
Det låter så hårt, det vet jag. Jag känner inte denna kvinna överhuvudtaget.
Jag vet inte vad hon heter, vart hon bor. Om hon är gift. Om hon är singel.
Om hon har cancer. Ingenting vet jag om denna kvinna och detta barn. Ändå dömer jag henne för någonting som är så normalt, så vanligt, så bra för miljön.
Det jag undrar är; Varför är man så dömade för något som ser och känns onormalt för ögat?
När jag ser en kvinna/man med sitt barn i en barnvagn på stan är det inte samma sak. Då tänker jag istället; "Den här personen har det bra. Personen har säkerligen ett fint jobb. Ett fint hus eller lägenhet. Bra betalt. Personen kan försörja sitt barn där i barnvagnen gott och väl. Dyr barnmat och dyr välling"
Men när jag ser denna kvinna i bussen.
Varför tar hon bussen? Bilen då? Äger hon ingen bil? Frågor. Frågor. Frågor. Frågor blir till tankar. Tankar blir till ovisshet. Ovissheten blir till nyfikenhet. Nyfikenheten blir till sökande. Åter till frågorna. Dömer.
Någonting som är så normalt.
Jag undrar varför vi människor inte kan sköta oss själva. Vi är helt enkelt för nyfikna. Det måste vara så.
Kommentarer
