Du är fan inte en människa enligt mig. Du är en känslolös, kall robot. Av den renaste och vassaste metallen. Jag anser dig inte på något som helst sätt som en varelse ämnad för denna värld. Du tillhör inte den. Du är sinnessjuk. Förlorad. Och ingen, aboslut ingen, kommer vilja hjälpa dig med den attityden som du framför. Ingen gillar en kall nolla. Speciellt inte en sån utan varken hjärta eller hjärna.
Några tårar har har runnit längs med kinden ikväll. Det gör för ont att tänka så jag försöker att inte fundera mycket över det just nu. Alla saker händer av en anledning. Beslut.
Utan beslut skulle vi vara lika maktlösa som ett sandkorn bland flera miljarder andra. Triljoner. Sandkorn som bara finns utan en speciell anledning. Ett sandkorn kanske inte gör mycket. En miljon gör lite mer. Men väldigt många krävs det för att göra synbar skillnad.
Jag är för djup ikväll. Klarar inte av dessa tankar som far lik pingpong bollar i huvudet på mig. Får huvudvärk av mina egna tankar. Så sorgligt.
Idag är en olycklig dag. Jag ångrar allt jag sagt som är positivt. Nu finns det ingen positiv känsla kvar i mig. Allt rann ut för fem minuter sen. Du kommer vara så långt bort. Och varför just du.
Jag skulle aldrig utvecklat ett hat till dig. Jag skulle aldrig ha låtit dig gå så lätt. Jag skulle ha älskat. Förlåtit. Pussat och kramat. Snart kan jag inget av det längre, kanske aldrig kommer se dig igen. Min fina. Min lilla bambi. Varför just du frågar jag mig själv? Vill världen sära på oss föralltid frågar jag mig omkring. Vill Han ha det såhär, då kanske det är så.
Jag har bara så svårt att förstå. Kan inte greppa det. Vill inte förstå. Jag vägrar att inse. Tårarna är så bedövande där bakon, vill inte släppa dem fria. Vill binda fast dem bakom ögonlocken och låta dom stanna i mitt inre. Så vill jag göra med dig. Binda fast dig här föralltid så du aldrig försvinner från mig.
Snart så åker du. Så många mil bort från mig. Jag vill inte sakna dig. Jag vill inte behöva sakna dig, för jag vill att du ska stanna. Att be hjälper inte. Att skrika hjälper inte. Du har bestämt dig. Jag vill aldrig släppa mitt grepp om dig. För mitt hjärta tillåter inte att du går din väg.
Får be om ursäkt för mitt dåliga bloggande den här helgen. Den har varit väldigt annorlunda om jag ska vara ärlig.. Egentligen har det inte hänt något speciellt. Bara den vanliga vardagen med mina vänner.. ändå har det hänt någonting som jag inte kan sätta fingret på vad det är, som fått mig tänka och se på saker väldigt annorlunda. Speciellt runtomkring en person.
Det är väldigt lustigt hur mycket en person kan påverka ens eget sätt att se på världen och hur den fungerar. Igår fick jag höra de mest intressanta orden från min vän, en väldigt speciell vän till mig som alltid betytt mycket för mig ända sen vi lärde känna varandra då jag gick i sjunde klass. Han berättade alltså att han aldrig haft det svårt som liten, aldrig. Det är nu det svåra börjar för honom. Han ser absolut ingen mening med själva livet. Och anledningen? Han hatar vilka vi är.
Han hatar att vi människor alltid ska kämpa för att vara dom härskande på planeten. Han hatar att vi dödar djur för våran överlevnad. Han förstår inte att vi inte låter djur som fanns innan våran tid ska dödas bara för att vi har kapaciteten till att göra det. Han hatar att leva. Ändå låter han hjärtat slå. Och det förstår han inte. Ni förstår nog varför jag utesluter namn i detta inlägg. Men det är alltså detta jag finner så intressant med hans ord. Varför söker vi människor alltid efter att få vara de härskande? Varför är vi så besatta av makten? Jag förstod min vän när han berättade sina tankar för mig igårkväll. Det är hemskt. Vi är hemska. Vi är människor.
Jag har en liten fundering. Bra som dålig. Intressant som ointressant. Är det viktigare att bry sig om sina vänner som mår dåligt, än att bry sig om sig själv om man mår dåligt? Vad är viktigast? Kan man bry sig lika mycket om båda sakerna utan att tappa greppet om en utav dem?
Jag anser och har alltid gjort att min psykiska och fysiska hälsa går före allt annat. Jag hör själv hur egoistiskt det låter, men det är faktiskt inte så. Om man ser det från sin egen vinkel.
Låt oss säga såhär: "Min pappa har dött och jag mår jättedåligt över det, och samtidigt har min bästa kompis fått reda på att en nära släkting gått bort och det gör henne/honom väldigt ledsen." Vad ska jag lägga min energi på? Medlidandet till min bästa kompis eller sorgen över min fars död?
Vad väljer jag? Självklart kommer jag att trösta min vän till 110% men jag kommer inte att klara av att trösta honom/henne under en längre tid, min egen far har gått bort. Hur kommer jag orka känna sorg för två jobbiga saker när en utav den handlar om Han som skapade mig och han som gjort så att jag sitter här och skriver dessa rader?
Vad tar jag mig till? Jag vill hjälpa både mig själv och min vän till en ljusare framtid, men jag kommer bara klara av en utav sakerna på senare tid. Vad hade ni gjort? Vad går först? Er själva, era vänner eller klarar ni av både och?
Jag lär aldrig bli densamma efter dina ord, dina meningar och din tid med mig. Du är för långt borta för att sakna nu, ändå är du den enda som jag tänker på då jag känner mig som svagast. Du kommer alltid vara den som gör mig lycklig, utan att du ens vet om det. Längre. Du kommer alltid vara Han som tog emot mig när jag trodde benen inte kunde bära mig. I din osynliga famn, där fångar du mig och du släpper mig aldrig. Jag ägnar aldrig en dag utan dig vid min sida, i mitt minne. Här inne stannar du alltid hos mig.
Nej, aldrig bett om att få se perfekt ut. Aldrig sagt att jag är perfekt. Jag har en bristande personlighet jag också, som alla har. Jag hade också dåliga stunder, även bra. Jag mår också dåligt, jag kan inte rå för vem jag är. Jag är bara jag.
Menar bara att alla är som dom är.
Förut kunde jag ägna flera timmar om dagen åt vissa personer som jag verkligen avskydde. Jag kunde snacka skit om dem så fort jag fick en syl i vädret. Varför? Det ska jag berätta. Jag saknade förmågan att knipa käft och att faktiskt inse att man inte vinner något på att vara elak och att snacka skit om någon som inte ens för höra det. Och det är ju.. väldigt moget.
Jag hade brist på självförtroende och försökte därför att öka mitt eget genom att sänka andras. Jag mådde bra av att prata skit då och då. Varför kan jag inte förklara. För det är ju inte precis en god sak man gör för sig själv eller för den som man pratar skit om. Men ärligt kan jag säga att det händer att jag pratar lite skit fortfarande, men det gör väl ändå alla om jag inte tar fel. Skillnaden nu är att jag NU har insett att om jag nu stör mig så fruktansvärt på någon person - så låter jag det stanna på sin plats. Inuti. Ingen person mår psykiskt bra av att få höra skit från andra. Och jag vet själv hur sånt känns så därför låter jag orden vara inspärrade så länge jag kan och så gott jag kan.
Detta är jag när jag mår som bäst. Lite flum, lite störd och väldigt mycket jag.
I am not a robot.. even If It feels like I am one sometimes.
När humöret vandrar från bra till dåligt var och varannan dag, så blir det tillslut inte jobbigt längre. Det slår inte lika hårt i magen som det gjorde förut. Det gör inte längre ont. Det blir en vana, en rutin i mitt liv som jag alltid följer utan någon märkbar ändring.
Man får kämpa sig genom allting tillsammans med det liv man lever i denna tid då allting kan anses som förjävligt och obetydligt för de flesta som är ungefär lika gamla som mig. Mellan 15-18 år man hittar sig själv och den man ska vara resten av sitt liv. Därför ska man ta vara på just dom här åren för dom är väldigt avgörande för vem du blir och vem du kommer vara. Sanna ord mina vänner. Så var inte någon du inte är, som man säger. Det var nog allt jag hade och säga innan jag går och lägger mig.
Fast jag inte minns hur dina läppar är längre. Jag vet inte om dom är lika mjuka och varma längre, som dom var mot mina en gång för väldigt längesen. Gud måste avsky mig, han älskar att plåga mig med underbara minnen från förr. Nostalgin flödar ifrån mitt hjärta, det hjärta som tillhör honom. Det svider så illa i min ögonvrå att han inte längre tillhör mig. Den pojken, ja den pojken. Han hatar jag att älska mer än själva livet.
Att inte känna dig längre, inte veta vad du gör om dagarna, inte ha koll på hur du mår eller om du saknar mig. Om du saknar oss. Allt det gör ont i mig. Det har det jämt gjort.
Jag bryr mig inte om detta skulle förändra något, jag tror inte ens att du läser detta för du har antagligen gått vidare som en normal människa skulle göra. Jag gör inte sånt. Jag kan inte. Hur gärna jag än vill och velat glömma bort det som smärtar mig mest av allt. Ibland saknar jag alla galna grejjer vi gjorde genom de år vi var som tightast. Då vi inte var två, då var vi som en person. Det var alltid vi två och vi trodde att det alltid skulle vara så. Snügging hjärta Snyggve sa vi. Det var vi två föralltid.
Vi bråkade, självklart bråkar alla. Men vi bråkade väldigt ofta tillslut. Jag tror att vi mer störde oss på varandra än vad vi tyckte om varandra. Alltid var det något som var fel på antingen dig eller mig.. Och det smärtar mig också. Att vi höll på sådär, vi var ju bästa vänner. Du och jag. Alexandra och Ida. Ida och Alexandra. Ibland saknar jag dig också, tänker på dig någon gång varje vecka, ibland mer. Undrar om du nångång känt såhär som jag känner just nu och gjort många gånger innan.
Jag undrar om du och jag nångång skulle kunna sluta en verklig fred. Inte bara säga att vi är kompisar på fyllan sen inte prata mer dagen efter. Som vanligt.. Man glömmer aldrig bort en bästa vän. Även om man är 15 eller 50 år. Det gör man aldrig. Jag kommer aldrig glömma dig, för du var min bästa vän. Och du kommer alltid bära samma plats i mit hjärta, även om du kanske avskyr mig nu, för saker jag gjort och saker du kanske gjort emot mig. Du kommer alltid att vara min Snügging. Min Ida Thörnell. Min bästa vän. Nånstans långt där inne, hoppas jag att jag är din bästa vän också.
Jag vet inte om man kan kalla Honom för Gud, en allvetare, en beskyddare - men någon ville ha kvar min pappa i livet igår.
Någonting gjorde så att han klarade sig med endast en operation och smärtstillande. Jag tror verkligen på att det var någon som verkligen inte ville att han skulle gå samma väg som många andra gör alldeles för tidigt. Något fick honom att stanna. Kanske var det hans egen viljestyrka som höll honom kvar, men jag tvekar inte för en sekund på att han fick hjälp på vägen tillbaka. Och det tackar jag denna Någon för. Utan en far i mitt liv, utan honom som skapade mig hade jag aldrig suttit här och tackat honom för allting han någonsin gjort för mig och kommer göra. Jag älskar dig, pappa. ♥
Jag önskar mig en speciell frihet. Jag vill inte känna mig tvungen till att göra saker jag egentligen inte vill bara för att få känna din närhet. Det är svårt att hålla humöret uppe när jag inte vet om du bara leker med mig eller om du kanske, på någon plan i ditt liv - bryr dig om mig överhuvudtaget. Jag vill inte tro det, jag vägrar inse den självklara faktan som stirrar mig rakt upp i ansiktet varje dag - Den kärlek du ger mig är inte sann. Frågan är, varför fortsätter jag såhär. När jag vet så väl hur allting ligger till. Varför är jag så otroligt korkad och låter mig luras? Det är så enkelt och simpelt. För att jag älskar dig. Det är bara så.
arG
