En gång i tiden var du min, men nu är du bara en dröm. Jag ser oss ibland i mitt sagoland där vi ses och umgås en stund. Men jag vaknar upp i min ensamhet i vårt såkallade rum, vill bara somna om igen och vakna upp i min dröm
Om du tror att du kan dölja sanningen ifrån mig så vet du redan att du har misslyckats. Jag ser allt, jag vet allt. Och om inte, så får jag reda på det tillslut. Försök inte dölja något för mig, jag kommer ändå klämma det ur dig om jag så ska behöva strypa dig för att du ska snacka.
Tänker du avsiktligt såra mig, gör det snabbt för jag klarar inte av detta en längre tid.
Om du såg allt från min synvinkel. Det är som att någon boxar dig så hårt i magen tills du spyr. Du vill gråta och skrika men inga ord kommer fram, inga tårar rinner längs med kinden... För att du förtjänat det!
Jag tänker inte låta dig förstöra mitt psyke. Jag är bättre än såhär. Antingen lämnar du migifred eller så respekterar du mig, att jag är jag och ingen annan. Från och med nu tänker jag inte låta någon komma i min väg. Väljer den att stå i vägen, skyll dig själv för jag kommer inte flytta på mig för din skull!
Frågan är nu. Var du ett misstag? Såklart du var..
Det sorgliga är dock att du redan är som bortklippt från mitt liv. Du är luft nu. Men ibland tänker jag på dig, faktiskt.. Undrar hur du mår. Om du saknar mig som jag ibland kan sakna dig när det är som jobbigast. Undrar om du tänker på hur jag mår.
Jag vill att du ska bli den personen som jag lärde känna för något år sedan. Kanske mer. Vill att du ska vara den lilla pojken igen, som var så blyg och busig. Så snäll och omtänksam. Det är den lilla pojken jag vill ha tillbaka. Honom jag tyckte om så fruktansvärt mycket att jag grät när jag inte fick vara med honom. Honom jag saknade även fast han bara var någon meter ifrån mig. Men man kan inte få allt. Fast ibland önskar man att det gick.
Det handlar inte om tvåsamhet. Det handlar om att hålla varandras händer vad som än sker. Det handlar inte om kärleken. De handlar om tron, hoppet och styrkan i två själar.
I varje stad, är man nångång glad. Glömmer bort, allting och är glad. Men ej i nottingham.
Olyckan drabbar alla någon gång, förr eller senare. Men varför just idag? Och varför just mig? Nu blir det lite deppigt här i bloggen men alltid verkar gå fel för mig just nu. Och det tar så illa på mig. Jag borde inte vara ledsen, jag borde inte gråta. Men nu gör jag det ändå.. Mest för att det är så ironiskt allting. Vart jag än vänder mig så stirrar olyckan mig rätt upp i ansiktet. Det är som att få en käftsmäll gång på gång i en evighet. Och även om man inte orkar längre så fortsätter det. Slår, slår och slår..
Jag fattar bara inte när ni ska förstå - Jag bryr mig faktiskt inte om vad ni har att säga om mig? Comprende? Nu gör jag detta inlägg endast för att få er att fatta lite. Ni kommenterar dittan och dattan på min blogg om hur jag ser ut, om vad jag har på mig, hur jag bor blabla det är fan allt från svart till vitt. VAD FÅR NI ALLT IFRÅN?
Sitter ni med nå jävla laserkikare och granskar alla bilder, samt texter jag lägger ut här i bloggen och övriga internetvärlden eller? Haha, jag blir fasen lite chockad över hur mycket FEL två par ögon kan se på nåt så fjolligt som på en bild. Ert samvete har ni nog skjutit med luftgevär för det verkar inte som att han sitter och knackar er på axeln när ni håller på hela tiden?
Och en sak till, när ni väl kommenterar och skit - Sitter ni med näsan tryckt mot skärmen och väntar på ett svar då eller klickar ni er från blogg till blogg och skriver lite skit, sen går ni till nästa eller? Är det så det fungerar i eran lilla bubbla? Hahaha. Beundrar eran ork. ♥ Jag hade ju inte direkt setat med karman välbehållen och samvetet på axeln om jag hade varit som ni och bara matat skit till människor som är precis lika mycket värda, lika vackra och likasinnade som er själva?
Jag är inte perfekt. Det säger jag inte. Jag har tamefan acne fo helvede - knaprar medicin för det gör jag också, jag har små bröst, en fet kulmage och för smala lår, slitet hår med utväxt etc. NÅGOT MER NI VILL TILLÄGGA? Nej, trodde väl det. Det tjänar ingenting till att ni ska påpeka dittan och dattan om mig för jag vet redan om hur jag ser ut. Nej för guds skull, jag är inte tjejen med dom här fina dragen i ansiktet och lena hyn? DAH - vad hade ni förväntat er? BARBIE?! Men jag vet, och detta har jag sagt förut, att jag är nöjd med mig själv ändå. Det är såhär jag ser ut och ja, jag kan göra något åt det, tex lägga mig under kniven och operera och sånt fjant, men jag väljer att låta bli för det är såhär världen vill att jag ska se ut och är man inte fin på utsidan har man ju alltid en insida och det är där det riktigt fina sitter.
Har fått kramp i arslet av datastolen, känner mig döful och riktigt jävla fläskig. Ofta man går upp SJU KILO på ett halvår? Fan vad fet jag är. Eller har blivit. Måste göra något åt det här. Ser ju fan bälgen när jag kollar mig i spegeln. Riktigt jävla illa alltså. Fyfan för fläsk!
Sen är jag röksugen som en apa också. Jo visst, det går väldigt bra för mig att försöka sluta men det är drygt av bara helvete. Får ju ångest av att det ligger ett jävla paket i jackfickan men jag inte kan röra't nu när man sitter hemma. Farsgrisen skulle ju strypa mig och gud vet vad ifall han skulle se mig ute på trappen och puffa. Haha.. vilken syn. Livet är hårt så att säga. Nu vill jag fasen inte sitta här och känna mig ful längre. Nu går jag och tittar film eller vad som helst.
Faktiskt gör jag det. Mer än allting på jorden. Jag skulle kunna dö för dig. Jag gör vad som helst. Allt för att få vara med dig, vara nära dig. Jag vill hoppa högt, aldrig sjunka lågt. Du är den jag vill skratta med, gråta med. Du är den jag vill dela allt med. Du är den jag vill ha. Du får mig att må bra.
Det är rätt tråkigt att människor inte tror på sig själva och är så pass osäkra i sig själv att dom använder det emot andra för att må bättre. Men det gör dom såklart inte, det är därför dom fortsätter med eländet. Jag tar inte längre åt mig av elaka kommentarer om det inte är något som är sant om mig själv och när jag själv vet om det. Då och först då hade jag reagerat. Men nu blir jag mest ledsen för jag vet att det är ett litet rop på hjälp denna människa försöker visa mig. Denne person vet antagligen att jag är så mycket starkare och säkrare på mig själv än han/hon så därför måste han/hon förstöra det för att i slutändan må lite bättre själv.
Ni får väl säga precis vad ni vill om mig. Jag kunde inte ha brytt mig mindre för jag vet helt och hållet själv hur jag ser ut och jag tycker om mig själv som jag är! Men det är ju självklart så har varje människa satt ett litet minus nånstans på kroppen där man är lite missnöjd, det har jag med gjort men det är inte precis något jag grinar över varenda natt för jag kan ju faktiskt göra något åt det om jag bara vill det? Så ska ni säga att jag är ful och äcklig så får ni nog vänta länge på något svar metanke på att era kommentarer åker direkt ner i papperskorgen bland allt annat skit. För det är ju precis vad det är, skit.
Jag saknar dig. Så mycket att jag vissa gånger till och med mår illa för att jag längtar så efter dig. Jag måste prata med dig. Jag måste höra din röst då och då för att hjärtat inte ska falla i tusen små vassa bitar. Dom faller som tårar i golvet när de landar. Jag är den stora blöta pölen som bildas på golvet. Det känns iallafall så.
brukar ni nångång känna att ni har ett stort problem, och då menar jag stort problem.. och ni kan inte göra ett skit åt saken för att gjort är gjort? precis så känner jag just nu och det är jävligt jobbigt. dock kan jag inte säga vad det är eller vad det handlar om. to much information om ni fattar hur jag menar, det håller jag nog utanför bloggen.. finns det något som har ni har gjort som ni ångrar? nånting ni sagt så det har förstört mycket för dig eller andra? öppnat munnen vid fel tillfälle och nått dumt halkat ur?
Jag njuter av att se dig lida. Hoppas det plågar dig riktigt jävla hårt att jag är så mycket bättre än dig på alla sätt och vis.
