Jag själv vet hur mycket jag utvecklats som person och att jag faktiskt inte ångrar något. Jag är den jag vill vara just nu. Då visste jag inte. Jag minns precis hur jag kände för två år sedan. Jag vet precis vad jag gjorde när jag tog bilden till höger, från 2009.
Jag var i sågmyra. Hos min fina, fina vän Mikaela. Glad. Den natten hade jag och några vänner till sovit hos henne och jag minns hur kul man kan ha om man bara är med rätt personer. På bilen är jag nyvaken, men jag minns att jag skämdes för mycket för att visa mig osminkad inför mina vänner så därför skyndade jag mig att göra mig iordning så att dom inte skulle hinna se mitt naturliga jag. Så osäker. Egentligen ville jag inte sminka mig och hålla på för det jag egentligen ville var att kunna gå där utan problem och slippa tänka på vad det skulle säga om hur jag såg ut.
Nu kan jag det. Även om jag fortfarande inte är helt nöjd med hur jag ser ut så har jag ändå lärt mig att acceptera vem jag är och hur jag ser ut och bara strunta i vad andra tycker och tänker. Men det kunde jag aldrig då. Så jag är glad att jag tänkte som jag gjorde tillslut i vissa situationer då jag förr aldrig hade kunnat acceptera vissa saker folk sa och gjorde emot mig. Idag är det bara ännu ett bevis på att det saknas självförtroende och självkänlsa i vissa människor. Då fattade jag inte det. För jag trodde det berodde på mig. Såklart gjorde ju aldrig det ju aldrig det. Så därför skrattar jag bara åt människor som tror att det kan rubba mig när jag sitter här. För oftast är påhoppen genom en skärm. Ser ingen anledning att ta åt sig av något som skrivits av en självförtroendelös fjant som varken vet ut eller in. Det är slöseri med energi och dyrbar tid som jag helst lägger på andra, viktigare saker.
Det jag vill säga är bara att jag vet att jag stärkts som person psykiskt och fysiskt. Och självklart - JA! Alla mår dåligt ibland. Men jag mår aldrig dåligt längre av något som andra människor säger om mig. Varför skulle jag? Jag rockar ju! :-)
Hatar de dagar då man verkligen inte kan bli trött. Så nu sitter jag här i hopp om att John Blund kommer och slår mig i bakhuvudet med en träklubba!
Idag har jag iallafall varit hos en kär vän och tagit farväl eftersom han flyttar till Boden på söndag. Usch, känns lite jobbigt faktiskt även om vi precis börjar prata på riktigt igen efter alla dussintals bråk vi haft sen vi lärde känna varandra för drygt två år sedan. Det gör det hela ännu jobbigare. Varför måste alltid ha en unik historia med dem man lämnar?
Även om jag vet att vi fortfarande kommer kunna ha kontakt och att han kommer och hälsar på så känner man ju fortfarande den där huggande känslan i magen när man tänker på att han kommer vara så fruktansvärt långt borta och man inte har samma möjlighet att kunna träffas lite när man vill. Sånt är svårt att inse till en början och då bryr man sig inte så mycket men när det väl sjunker in så känns det nästan som att någon boxat en hårt i magen.
Känslan kan jag jämnföra lite som innan man tar ett skolfoto, man är så sjukt nervös för minsta lilla. Allting måste stämma precis, allting måste vara perfekt och man vill verkligen inte se dum ut på det fotot man ska glo på ett helt år tills man får en ny chans.
Känner mig rätt ensam inne på alla internetsidor eller vid en dator överhuvudtaget såhär på en fredagskväll då dem flesta antagligen suger på sina langade ciggaretter och smuttar på sin "lånade" alkohol från barskåpet hemma. Dock är det faktiskt inte något som stör mig. För jag är precis likadan själv när jag väl är ute och njuter av ungdomen. Dock snor jag inte alkohol hemifrån för det existerar inte i detta hem. Alkoholen, jo. Men inte själva vetandet om att tonåringarna i huset dricker den.
Och idag, endast för att jag inte hade orken eller lusten, så stannade jag hemma. Vaknade klockan halv fyra och var fortfarande trött. Ett klart tecken på att jag antingen borde sova mer eller hade sovit för mycket. Låg uppe i mammas gosiga säng och tittade på handlingslösa filmer och dramatiserade gamla serier.
Klockan halv elva gick jag ner för första gången och hittar min mor och far sittandes i köket. Mamma dricker vin. Pappa säger ha tagit en liten öl men mamma skvallrade om att det faktiskt var tre. Mamma är full. Pappa likaså. Jag vet fortfarande inte om jag är arg eller glad på honom efter gårdagens incident. Han skulle aldrig erkänna att han hade druckit för mig eller någon annan mer än mamma, men mamma skvallrade att det syntes att han hade fått i sig lite. Numera tål han ju inte alls så mycket som förut. Men jag märkte i vilket fall ingenting mer än att han gosade mer med katten än vanligt.. vilket jag uppfattade som knepigt.
Men i vilket fall så pratade jag och mamma ett väldigt bra tag, och hon blev såklart fullare för varje minut som gick. Jag tyckte det var rätt roligt. Min mamma och alkohol är inte den bästa kombinationen. Senaste gången hon var riktigt full gjorde hon volter på våran studsmatta. Till exempel. När det tillslut var dags för sängen. För hennes del, iallafall. Så slog det mig även om jag inte alls tänkt på det innan - min pappa kan faktiskt dricka utan att bli aggressiv, konstig eller vidare. Han kan sköta sig. Gubben vet tamefan vad han håller på med. Och nu är jag faktiskt glad, så himla glad. Även om det kanske inte syns i mina skrivna rader eller i mitt ansiktsuttryck just nu, så skiner den största solen inuti mig bara för att jag fått denna bekräftelsen ikväll för första gången nånsin.
Min pappa är en såkallad halvnykter alkoholist. Men även om han dricker så kan han göra det med måtta, bara belöna sig lite. Inte för att döva någonting, glömma någonting. Inte för att han måste. Utan för att han kan göra det som vilken annan människa som helst.
Ikväll är jag glad. Riktigt glad för någonting som har med min familj att göra, faktiskt går bra nu.
Ja eftersom att kvällen inte slutade som den skulle och efter ett givande bråk med far, som slutade med att jag inte tänker prata med gubbjäveln de kommande dagarna, så bestämde jag mig för att fixa om headern när jag ändå dör tråkdöden här. Inte så mycket fix och pill, mycket lik den förra men kände för något enkelt och halvsnyggt den här gången också. Ska fixa till designen när jag orkar också. Men inte idag. Lite uppriven fortfarande.
Jag vet, jag vet. Jag borde verkligen inte skriva alla dessa saker jag känner just nu eftersom de går över det mest privata delarna i mitt liv, men jag just nu så vänder jag mina tankar mot mig själv och vägrar prata med någon. Så bloggen blir min bästa vän. Iallafall idag.
Men nu är jag trött och hoppas att morgondagen slutar bättre än denna. Jag börjar lära mig nu att jag aldrig får backa tillbaka, bara se framåt. Även om det är läskigt svårt vissa gånger så får jag inte. Jag måste lära mig att vara utåtriktad - och inte tvärtom.. Men godnatt på er, hoppas ni sover gott. Kramis.
Så trött på att du alltid ska se ner på mig. Som om jag inte vore din dotter, utan bara en smutig fläck på golvet som genast måste tas bort. Raderas. Elimineras. Jag är trött på att du aldrig kan berömma mig för något. Jag gör också bra saker. Även dåliga. Men bara för det så måste du inte alltid straffa mig och tala om hur du egentligen tycker om mig. För mig, är det ett straff nog. Bara för att du är min far så behöver du inte älska mig. Och det ser jag tydliga bevis på när du aldrig kan säga något om hur bra jag är, att du är glad att jag finns, att du älskar mig. Varför får aldrig jag höra dig säga de orden till mig. Vad gör jag för fel för att du ska älska mig? Jag tror inte på bandet mellan far och dotter. För jag har ingen anledning till att göra det, för att ingen nånsin visat mig att det är värt att tro på.
Med min finne vid ögat, såren i mungiporna och mina trötta ögon ville jag bara säga att ingenting kan nånsin bryta ner mig till grunden. Jag är den jag är, tjejen med hudproblem och humörsväningar, bestående problem med psyket och skavanker på min kropp som endast jag ser. Och självklart mycket annat. Jag står kvar där jag står, för jag tänker aldrig snubbla över kanten och ge upp.
Jag är rätt tankfull ikväll. Så idag använder jag bloggen och skriver av mig lite. Nu kör jag. Jag är verkligen en person som tar dagen som den kommer. Ena dagen kan jag vara på sånt jävla bra humör, och nästa vill jag hoppa från en bro. Rätt trist att jag inte kan behålla de glada känslorna så länge. Undrar om kroppen ställt in sig på att bli smådeppig vissa dagar för att den alltid var det förut. Vilken fundering. Är i vilket fall glad att jag har mina vänner omkring mig och som alltid finns och när man behöver en kram eller två, eller behöver gråta en skvätt bara för att man helt enkelt inte gjort det på länge.
Och jag vet att det kanske låter lite fånigt, men jag vill tacka min underbara Daniel för att han är min och för att han valde att vara med just Mig. Precis som jag valde honom. Eller, mitt hjärta valde honom först. Det kände nog direkt att detta var killen du kommer bli glad utav. Lixom. Och hjärtat hade självklart rätt. Det brukar det oftast ha när det gäller att göra vissa val. Jag är nog skyldig min älskling ett tack för var dag som går, för det är tackvare honom som jag ler varje gång jag kliver upp. Och varje gång jag går och lägger mig. Vet inte riktigt hur det kunde klicka till för mig så otroligt fort, men det är faktiskt inte något som stör mig. Jag är lycklig. Så otroligt lycklig. Idag är jag glad. Imorgon, det visar sig. Men jag vet att jag kommer le när jag kliver upp. Precis som jag kommer att le när jag går och lägger mig. Vilket blir nu. Godnatt.
Det känns alltid lika härligt att veta att man lever i denna dystra och synkroniserade djävla värld. Kontrollfreaks allihop. Det bekymrar mig att vi är för blinda för att kunna skapa synliga förändringar för att alla tror att dem löser sig själva på nåt djävla vänster. Inte för att jag är så insatt i världsherraväldet som pågår men man kan ju vara observant ändå. Se saker som nog fler än mig upptäcker varje dag. Hur världen förändras. Hur vi förändras. Jag blir spysjuk för var dag som går av att veta att vi människor blir mer och mer desperata efter nyare, bättre, mäktigare ting. Alltid ska vi vara på topp och ingen annan får ta våran plats för det är helt omöjligt. Varför kan vi inte bara se saker från andra vinklar? Tänk om VI var dom som låg längst ner i näringskedjan och blev trampad på som den ynkligaste lilla myran på marken. Vi är så djävla blinda.
Jag hade lessnat för längesen på att försöka le utan att egentligen mena det. För orden var aldrig sanna, och psyket skulle aldrig bli detsamma. Ibland ville jag bara gråta hos min älskade mamma. Dra in hennes doft, aldrig gå utan alltid stanna. Ibland är jag stolt över att jag aldrig gav upp när allting ändå var som mörkast. Allting var som en svart sörja, som färgerna på min fula tröja. Men idag springer jag, skriker jag, andas in den härliga luften jag aldrig annars ville dra nytta av.
Det första jag såg när medvetandet ännu en gång var på topp
Vaknar och gör mig iordning. Tittar ut genom fönstret. Ser hur regnet öser ner och nästan känner vibrationerna från när vattendropparna hårt slår i rutorna, taken, marken och allt annat runtom mig. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta med, bara för att se ifall mina tårar slår lika hårt i golvet nedanför mig som alla miljoner vattendroppar gör idag, en tisdagmorgon den 17 maj.
Efter all denna tid jag spillt, gått miste om. Förlorat. Så är det min tur att göra mig förtjänt av pirret i magen. Jag vet att jag förtjänar det nu. Och ingen kan hindra mig längre.
Det är inte alltid lätt att vara stark, vara klok, veta vad som är rätt och fel.
För alla gör bort sig ibland, och ingen kan neka detta faktum. Men man ska aldrig sluta kämpa, och aldrig ska man låta benen vika sig för saker som händer alla nån gång i livets långa gång. Man ska aldrig stanna tiden, och man ska aldrig heller försöka stanna livet. Gå vidare, säger jag. Låt aldrig något som egentligen förstör dig esta sig fast i ditt minne, för såna saker dunstar aldrig bort även om man tror att man ska komma över det nån gång, ingen chans. Skit i det, säger jag. Ignorera till max, låt det bara vara! Annars sitter man fast i den där svarta gropen och lär göra det under en lång tid.
Det finns inget värre än att sitta och älta något om och om igen för länge, för tillslut så inser man det hopplösa i det hela. Och då skäms man i efterhand. Man inser hur mycket tid man slösat och hur mycket man gått miste om. Och det är just det som gör ont.
Det är den fruktan som kyler våra sinnen som gör oss till känslokalla monster. Vi vet inte hur vi ska bete oss när fruktan härjar i luften, därför tar vi till det enda medlet vi känner till som hjälper mot detta. Ingenting. Vi stänger av känslorna och gör det vi tror ska hjälpa oss själva för att få oss och må bättre på något löjligt vis, sen hoppas vi på att effekten av våra handlingar blir som det är tänkt. Att något stackars flicka med dåligt självförtroende i sin ensamhet gråter för att hon blivit kallad ful, tjock, äcklig under en hel dag via internet. Och hon har ingen aning om vem som varit så elak mot henne. Hon förstår inte vad hon gjort mot dessa personer. Hon har ingen aning vilka det är för inget namn står skrivet. Hon blir förtvivlad och tror att alla människor tycker likadant, och sakta men säkert sjunker det ynkliga självförtroendet ner till noll. Hon måste göra något åt detta. Hon tar till den enda metoden som hjälper för mot denna panik, ångest och förtvivlan hon känner. Ingenting. Ännu ett offer för den känslokalla världens befolkning står nu framför oss.
Jag förstod aldrig att du bara ville föra oss två lite närmare varandra, förrän flera år senare. Igår, närmare bestämt. Idag så skäms jag över denna miss.
en flashback om mitt självförtroende.
