Skitsnack är en stor del av våran värld.
Nej, aldrig bett om att få se perfekt ut. Aldrig sagt att jag är perfekt.
Jag har en bristande personlighet jag också, som alla har.
Jag hade också dåliga stunder, även bra.
Jag mår också dåligt, jag kan inte rå för vem jag är.
Jag är bara jag.
Menar bara att alla är som dom är.
Förut kunde jag ägna flera timmar om dagen åt vissa personer som jag verkligen avskydde. Jag kunde snacka skit om dem så fort jag fick en syl i vädret. Varför? Det ska jag berätta. Jag saknade förmågan att knipa käft och att faktiskt inse att man inte vinner något på att vara elak och att snacka skit om någon som inte ens för höra det. Och det är ju.. väldigt moget.
Jag hade brist på självförtroende och försökte därför att öka mitt eget genom att sänka andras. Jag mådde bra av att prata skit då och då. Varför kan jag inte förklara. För det är ju inte precis en god sak man gör för sig själv eller för den som man pratar skit om.
Men ärligt kan jag säga att det händer att jag pratar lite skit fortfarande, men det gör väl ändå alla om jag inte tar fel. Skillnaden nu är att jag NU har insett att om jag nu stör mig så fruktansvärt på någon person - så låter jag det stanna på sin plats. Inuti.
Ingen person mår psykiskt bra av att få höra skit från andra. Och jag vet själv hur sånt känns så därför låter jag orden vara inspärrade så länge jag kan och så gott jag kan.
Detta är jag när jag mår som bäst.
Lite flum, lite störd och väldigt mycket jag.
