http://typpalexandra.blogg.se

Idag är en olycklig dag. Jag ångrar allt jag sagt som är positivt.
Nu finns det ingen positiv känsla kvar i mig. Allt rann ut för fem minuter sen.
Du kommer vara så långt bort. Och varför just du.

Jag skulle aldrig utvecklat ett hat till dig. Jag skulle aldrig ha låtit dig gå så lätt.
Jag skulle ha älskat. Förlåtit. Pussat och kramat.
Snart kan jag inget av det längre, kanske aldrig kommer se dig igen.
Min fina. Min lilla bambi.
Varför just du frågar jag mig själv? Vill världen sära på oss föralltid frågar jag mig omkring. Vill Han ha det såhär, då kanske det är så.

Jag har bara så svårt att förstå. Kan inte greppa det.
Vill inte förstå. Jag vägrar att inse.
Tårarna är så bedövande där bakon, vill inte släppa dem fria. Vill binda fast dem bakom ögonlocken och låta dom stanna i mitt inre. Så vill jag göra med dig.
Binda fast dig här föralltid så du aldrig försvinner från mig.

Snart så åker du. Så många mil bort från mig. Jag vill inte sakna dig.
Jag vill inte behöva sakna dig, för jag vill att du ska stanna.
Att be hjälper inte. Att skrika hjälper inte. Du har bestämt dig.
Jag vill aldrig släppa mitt grepp om dig.
För mitt hjärta tillåter inte att du går din väg.