Mitt muntliga nationella prov 2012
När är det dags att sätta ned foten och säga "Nej, jag vill inte längre"?
När man träffat någon man tycker är riktigt fantastisk som person och känner att man vill vara med honom/henne och den personen känner likadant då är det självklart bra på alla sätt och vis, men sedan när man kommer till det ögonblicket i livet som de flesta kanske någon gång gör, att man tröttnar och inte vill mer, och personen inte kan respektera dina känslor och istället börjar bete sig desperat och maniskt, vad ska man göra?
Jag själv har varit med om precis samma saker många gånger förr, ex-pojkvänner som ber om ständig förlåtelse och ständigt vill ses och prata om samma gamla saker som man redan lyssnat på och hummat instämmande till säkerligen femtio gånger innan. Det är svårt att veta när man egentligen borde ha satt ned foten och berättat precis som man egentligen kände redan när man var i förhållandet och hela magen och psyket skrek att det var moraliskt fel att sända ut fel singaler till någon man egentligen inte vill vara med längre, alls.
Det är varken bra psyktiskt eller fysiskt att leva i någonting som kan klassas som osunt och fel. Man måste kunna känna efter någon gång ibland vad man faktiskt vill, och inte vill, och man måste alltid kunna säga precis som det är för alla måste kunna gå omkring med gott samvete och god karma.
Man ska heller aldrig ge vika för sina känslor, och det är förmodligen det största felet vi alla ofta gör med våra oönskade partners. Att vara rak och ärlig håller i längden, och man ska aldrig göra saker för andra bara för att vara snäll om man själv inte vill det.
