2011-06-21 ? 02:21:44
när jag kan inte sova då skriver jag istället
Hatar de dagar då man verkligen inte kan bli trött. Så nu sitter jag här i hopp om att John Blund kommer och slår mig i bakhuvudet med en träklubba!
Idag har jag iallafall varit hos en kär vän och tagit farväl eftersom han flyttar till Boden på söndag. Usch, känns lite jobbigt faktiskt även om vi precis börjar prata på riktigt igen efter alla dussintals bråk vi haft sen vi lärde känna varandra för drygt två år sedan. Det gör det hela ännu jobbigare.
Varför måste alltid ha en unik historia med dem man lämnar?
Även om jag vet att vi fortfarande kommer kunna ha kontakt och att han kommer och hälsar på så känner man ju fortfarande den där huggande känslan i magen när man tänker på att han kommer vara så fruktansvärt långt borta och man inte har samma möjlighet att kunna träffas lite när man vill.
Sånt är svårt att inse till en början och då bryr man sig inte så mycket men när det väl sjunker in så känns det nästan som att någon boxat en hårt i magen.
Känslan kan jag jämnföra lite som innan man tar ett skolfoto, man är så sjukt nervös för minsta lilla. Allting måste stämma precis, allting måste vara perfekt och man vill verkligen inte se dum ut på det fotot man ska glo på ett helt år tills man får en ny chans.
Kommentarer
