2011-06-30 ? 03:41:35
man var barn. så liten. så jävla fri.
Förr handlade det aldrig om pengar eller olika möjligheter.
Man behövde aldrig känna bekräftelse från något eller någon. Man bara gjorde sin egna grej och struntade i vad alla andra tyckte. Inte för att någon brydde sig. Man var ju liten. Vad fanns det att bry sig om? En sten i skon, några tårar på kinden och en mamma som blåste och gjorde allting så bra igen.
Även om man själv visste att den där lilla vindpusten från mamma inte hjälpte alls så kändes det ändå så mycket bättre när man visste att mamma alltid skulle vara där. Och självklart så grät man ju lite extra bara för att hon skulle krama en så hårt att luften tog slut och sa att allting kommer att bli så bra. För allting går över snart. Sa hon.
Sen blev man visst lite äldre och vägrade att ta emot alla pussar, kramar och gos som man alltid längtade efter när man var liten och det var dags att sova och mamma alltid kom och pussade på munnen, gnuggade näsan mot sin egen och tillsist den där kramen då man borrade ner hela näsan i mammas gamla tröja som alltid luktade lika mycket mamma som alltid. Då var man så trygg. Iallafall jag. Det var det absolut bästa jag visste.
Sen när man drömt något otäckt så gick man alltid gråtandes och ryckte försiktigt i mammas täcke och berättade hur det var. Sen fick man krypa ner hos mamma och pappa. Då var allting så bra igen. För mamma och pappa skulle alltid skydda mig om någon kom. För ingenting i hela världen var viktigare för dem än mig och mina syskon.
Nu vet jag inte längre.
Man behövde aldrig känna bekräftelse från något eller någon. Man bara gjorde sin egna grej och struntade i vad alla andra tyckte. Inte för att någon brydde sig. Man var ju liten. Vad fanns det att bry sig om? En sten i skon, några tårar på kinden och en mamma som blåste och gjorde allting så bra igen.
Även om man själv visste att den där lilla vindpusten från mamma inte hjälpte alls så kändes det ändå så mycket bättre när man visste att mamma alltid skulle vara där. Och självklart så grät man ju lite extra bara för att hon skulle krama en så hårt att luften tog slut och sa att allting kommer att bli så bra. För allting går över snart. Sa hon.
Sen blev man visst lite äldre och vägrade att ta emot alla pussar, kramar och gos som man alltid längtade efter när man var liten och det var dags att sova och mamma alltid kom och pussade på munnen, gnuggade näsan mot sin egen och tillsist den där kramen då man borrade ner hela näsan i mammas gamla tröja som alltid luktade lika mycket mamma som alltid. Då var man så trygg. Iallafall jag. Det var det absolut bästa jag visste.
Sen när man drömt något otäckt så gick man alltid gråtandes och ryckte försiktigt i mammas täcke och berättade hur det var. Sen fick man krypa ner hos mamma och pappa. Då var allting så bra igen. För mamma och pappa skulle alltid skydda mig om någon kom. För ingenting i hela världen var viktigare för dem än mig och mina syskon.
Nu vet jag inte längre.
Kommentarer
