2011-08-09 ? 23:12:11
Såhär känner jag.
Har setat och tänkt ett tag nu. På människor som berömmer andra hur man skriver, uttrycker sig inom text och hur man väljer de rätta orden så att allting helt enkelt hänger ihop och får ett bra sammanhang.
Det får mig att tänka på alla de gånger jag skriver långa rader om allt och ingenting. Då jag vill få ut något utav det jag skriver. Vill förmedla, beröra.
Men sen tänker jag, alla kan inte beröra på just det sättet som får människor att tänka om, kanske fälla någon tår.
Det handlar om att känna igen sig. Man vet precis hur personen som skriver tänker för att man själv en gång gått igenom precis samma saker. Upplevt det, känt det. Smakat på det. Bra som dåligt, lyckligt som olyckligt.
Jag tror att alla de människor som skriver djupa, vackra rader - faktiskt mår väldigt dåligt psykiskt. Det är bara en ren teori men så känner jag det. Kort och gott.
Som mig själv, tänker jag. När jag skriver så kommer allting direkt från hjärtat.
Och oftast är det nästan aldrig positiva, lyckliga eller goda ting jag nånsin skriver om. Det är såna saker jag ältar, saker som estat sig fast i mitt minne som en oändlig huvudvärk som jag inte längre klarar av att hålla kvar inuti.
Då skriver jag.
Jag skriver tills mina fingrar bultar av ömhet. Även om det gör ont så är jag ändå alltid så lättad, glad att det äntligen kommit ut. Sen tänker jag oftast inte mer på det längre. Det gör aldrig längre lika ont.
Saker och ting som kanske är obetydliga för andra, tillexempel ni som aldrig tog er ända ner hit för att ni helt enkelt inte brydde er, betyder kanske hela världen för någon annan.
Det får mig att tänka på alla de gånger jag skriver långa rader om allt och ingenting. Då jag vill få ut något utav det jag skriver. Vill förmedla, beröra.
Men sen tänker jag, alla kan inte beröra på just det sättet som får människor att tänka om, kanske fälla någon tår.
Det handlar om att känna igen sig. Man vet precis hur personen som skriver tänker för att man själv en gång gått igenom precis samma saker. Upplevt det, känt det. Smakat på det. Bra som dåligt, lyckligt som olyckligt.
Jag tror att alla de människor som skriver djupa, vackra rader - faktiskt mår väldigt dåligt psykiskt. Det är bara en ren teori men så känner jag det. Kort och gott.
Som mig själv, tänker jag. När jag skriver så kommer allting direkt från hjärtat.
Och oftast är det nästan aldrig positiva, lyckliga eller goda ting jag nånsin skriver om. Det är såna saker jag ältar, saker som estat sig fast i mitt minne som en oändlig huvudvärk som jag inte längre klarar av att hålla kvar inuti.
Då skriver jag.
Jag skriver tills mina fingrar bultar av ömhet. Även om det gör ont så är jag ändå alltid så lättad, glad att det äntligen kommit ut. Sen tänker jag oftast inte mer på det längre. Det gör aldrig längre lika ont.
Saker och ting som kanske är obetydliga för andra, tillexempel ni som aldrig tog er ända ner hit för att ni helt enkelt inte brydde er, betyder kanske hela världen för någon annan.
Kommentarer
Anonym
De strider du utkämpar idag är de strider du utkämpar för resten av ditt liv. Kom ihåg, rädsla är en reflex, självsäkerhet, är ett val.
saga
Jag håller med dig. Känner igen mig i det du precis skrev!
