Sluta blogga.
Frågestunden var tänkt för att ni skulle få en chans att fråga saker ni ville veta om mig. Inte om min pappa och om hans bakrund.
Det är löjligt, patetiskt och oförskämt att fråga saker om min pappa som ni inte ens har en aning om och som ni inte ska bry er det minsta i.
Att jag skrev inlägget om min pappa här för längesen var för att jag beundrar det han har tagit sig igenom, men det är ändå väldigt jobbigt för mig att höra det från andra, att folk ska fråga och undra.
Och så nu idag, ni som använder det som att trycka ner mig för att må sämre än jag redan gör? Och så är ni förstås anonyma. Seriöst, skriver som syster min i inlägget under. Kom fram och säg det till mig istället. Att skriva det på min jävla blogg vinner ni inget på. Så kom fram och prata med mig om det så kan vi väl ha en lugn och sansad diskussion om varför du tycker så och vad du har att komma med senare, vad du ville få ut av att säga att min pappa levt på bidrag och supit hela sitt liv, vilket heller inte är sant.
Känner att jag behöver en paus härifrån. Ja, jag har sagt att jag inte bryr mig om eran negativa kritik. Det gör jag inte heller, inte så länge det är om hur jag ser ut eller vidare. Prata på, jag ser mitt ansikte i spegeln varje dag. Jag vet redan hur jag ser ut från öra till öra.
Men när ni ska gå in på min familj, tyngre saker som ni inte ska lägga er i men ändå gör för att trycka ner mig i skiten.
Ja grattis, ni lyckas. Jag mår skit utav att höra från människor som inte ens kan skriva sitt fullständiga namn och som jag säkert inte ens känner börjar attackera mig med hemska saker om hur min far var som alltid går runt i huvudet på mig. Så efter det här så känner jag mig inte riktigt okej.
Det är alltid en ständig kamp att hålla leéndet uppe när psyket alltid störs av minnen från när jag var liten. Det lilla jag kommer ihåg från när jag var ungefär sex år. Det räcker för att förstöra så jävla mycket för mig.
Så därför, vet jag inte om jag ska sluta blogga.
Nu vet ni hur mycket jag tar åt mig. Grattis, och tack ska ni ha. Äckel.
Jag vet vad du snackar om, och hur jävla tungt det är! Men jag vet också att det finns små idioter utan hjärnceller där ute i världen som älskar att se andra må dåligt, så att dom ska känna sig liite bättre själva. det handlar om självkänsla! deras självkänsla ligger på 0, och därför trycker man ner andra så att man själv ska kunna hoppa ett litet snäpp uppåt! och egentligen har nog inte det nått med dig personligen att göra, utan det är som som inte kan ta itu med sina egna problem. men det stoppar inte dig från att må piss när folk lägger sig i saker och påpekar saker dom inte har en aning om och som dom inte har nått med att göra. Man lär sig att vara som en gås, för när dom får massa vatten över sig så rinner det bara av dom. man får tänka lite lika, när man blir över öst med dåliga och sjuka kommentarer får man låta det rinna av en! så länge man inte skriver sitt namn, så länge man kommenterar anonymt så kan man inte stå för det man säger! thats it... Kämpa nu gumman! stor kram <3
Fina Alexandra. Det som räknas är din pappas framsteg. Inte det han tidigare gjort eller den han tidigare varit. Och även fast han kanske gör snedsteg i dagens läge också så måste du komma ihåg att vi alla är människor - att fela är mänskligt.
Vi alla människor har någonstans där det brister. Där nånting inte är helt perfekt. De som är anonyma och har negativt riktade kommentarer studsar bara tillbaka till dom själva - dom vågar inte stå upp för sig själva. Självförtroendet, det är där det brister för dom, medan DU har en öppen blogg som alla kan läsa där DU ibland publicerar extremt personliga texter. Du är modig och du är stark, det är något att avundas.
Du ska inte ge vika för några svaga människor genom att sluta blogga efter deras vilja. Var lika stark och modig som du hittills varit och stå på dig själv, för det kan du.
Don't let them get to you! Puss på dig!
Bästa Johanna
En gripande berättelse om hur du och din familj haft det, jag tänker på er alla. Jag jobbar med anhörigstöd i Borlänge kommun och skulle hemskt gärna vilja att du hör av dig till mig. Vad jag förstår kan du och din kompis komma ut och föreläsa om det som ni upplevt. Vore mycket glad om du hörde av dig. Kramar till er
